Bloggflöde

Att skapa sina egna rutiner

Glad måndag på er! En ny vecka, och vad passar då inte bättre än att snacka lite om framtidspositivism och att äga sitt eget liv. För det är nämligen just vad jag fokuserat mycket på den senaste tiden som ett steg i min återhämtning från utmattningssyndrom och resan mot en ny vardag.

Du behöver inte som jag ha kraschat och nått botten för att bestämma dig för att börja om. Jag tror tvärtom att det är mycket mer hälsosamt att kunna stanna upp och utvärdera sitt mående när som helst i livet. Mår jag bra? Är jag nöjd med mig tillvaro? Är jag lycklig idag? Vad kan jag göra för att må bättre?

För mig handlar min resa i livet om att bli en bättre person, göra hälsosamma livsval, må så bra som möjligt i livet som jag lever i nuet och vara lycklig så ofta jag kan. För att skapa förutsättningarna som krävs för att jag ska få utrymme att må bra, göra kloka val och vara lycklig behöver jag rutiner. Alla behöver vi olika saker, som de individer av liv vi är, men jag vill ändå påstå att rutiner är någonting alla mår bra utav. Somliga behöver fler rutiner än andra, men alla behöver vi dem.

Jag vill snacka om min morgonrutin som jag hoppas kan inspirera andra. Inte till att kopiera mig, utan till att känna efter vad just du behöver. Hur du kan starta din dag för att må bra. Jag kallar min morgonrutin för min morgonritual. Det låter mer högtidligt, vilket det också är. En stund för mig själv och i mig själv.

Sedan ett par veckor tillbaka börjar jag varje morgon med en morning-check-up följt av meditation. Min morning-check-up är en form av kravlös yoga. Jag följer inga förutbestämda positioner utan rör mig i ett flöde med andetaget. Känner igenom kroppen, sträcker ut och stretchar. Ibland rullar jag fötterna på en boll eller sträcker ut ryggen lite extra över en foamroller. Jag gör det jag behöver för dagen och känner efter hur kroppen mår. Jag har inga krav annat än det blir av. Jag har satt ett minimum på sju minuter, men ofta blir det ändå längre än så. När jag har sträckt klart avslutar jag med meditation. Ibland guidad, ibland tyst. Jag andas djupt ner i lungorna, i magen och blir ett med mig själv. Eller universum. Kalla det vad du vill. Det är samma sak här. Det är kravlöst. Här helt utan tidsgräns. Ibland blir det tre minuter. Ibland väldigt mycket längre än så. Men det blir av.

Jag vill gärna dela med mig av några tips på hur man kan komma igång med en liknande ritual, eller rutin, och hålla fast vid den. För jag tror att det är hälsosamt att skapa sina egna stunder i livet där vi ger oss tid och utrymme att stanna upp, andas och känna.

1. Börja litet. Det är så lätt att göra det svårt. Och svårt är krångligt, vilket kommer vara ohållbart. När vi skapar nya rutiner i livet ska vi tänka litet. Saker och ting som redan är etablerade, låt oss säga tandborstning, är ofta aktiviteter som utförs ungefär samma tid varje dag och som inte kräver mycket tid. Det är en av anledningarna att vi kan hålla i dem. Låt oss tänka likadant när det gäller även nya rutiner. Om målet till exempel är att meditera varje dag blir tröskeln väldigt hög om förväntningen är att vi ska meditera länge. Börja därför litet. Fem minuter räcker. Om din nya rutin inte kräver mycket tid är sannolikheten större att du kommer utföra den varje dag.
2. Håll det enkelt. Saker och ting behöver inte alltid utvecklas eller växa. Vi kan börja litet och nöja oss med litet. Hitta ditt "Good enough". Vi behöver inte hela tiden sträva efter prestation utan låt istället magin finnas i de små stunderna, och var tacksam för de minuter som blir av. Good enough är bra. 
3. Anpassa rutinen till dig själv. När passar det dig och din vardag att lägga till en stund för dig själv? Tänk även till din personlighet. Är du till exempel en morgon- eller kvällsmänniska? Är du väldigt morgontrött blir tröskeln onödigt hög om ditt mål är att starta varje morgon med en joggingtur och du kommer nog inte orka hålla i rutinen. Se därför alltid till dig själv och vad som passar just dig.
4. Fastna inte i detaljer. Du behöver inte en yogamatta för att utöva yoga, du behöver inte nya skor för att börja springa och du behöver inte rökelser för att meditera. Du behöver inte heller en färdig plan för din nya rutin, låt det växa fram.
5. Sträva efter kontinuitet. Helt enkelt - se till att det blir av. Om du följer ovan fyra punkter så bör rutinen kännas enkel, prestationslös och formbar. När motivationen är låg eller livet kommer emellan så kan man oftast ändå göra något. Om ditt mål till exempel är att få till en stunds meditation varje morgon så är det bara att göra det. Skala hellre av än att ställa in hela rutinen. Tre minuters meditation är bättre än inga alls. Och tre minuters meditation varje dag är bättre än en timmes meditation en dag under en hel vecka. Låt kontinuitet bli ett ledord. 

Jag hoppas att dessa fem punkter kan inspirera dig som läser till att skapa egna rutiner i ditt liv. Att ge dig själv stunder för vila, reflektion, träning eller kanske utveckling. Kram från mig.

STHLM Tapas VS Alegria Tapas Bar

Har besökt två tapasrestauranger inom loppet av tre dagar, jag tycker att det kräver sin recension. Det har blivit dags för kampen mellan STHLM Tapas och Alegria Tapas Bar.

STHLM Tapas

I lördags besökte kvartetten (det vill säga jag, Markus, Malin och Kristoffer) STHLM Tapas i Vasastan. Jag beställde in en Mojito som fördrink och den var god god god, ett bra betyg. Deras koncept är kul. Alla vid bordet får in varsin meny och en penna. Därefter får man sätta ett kryss bredvid de rätter man vill beställa in. Servitören samlar in menyerna, och sedan skickas maträtterna in allt efter som de blir färdiglagade. Det skulle i teorin kunna leda till missnöje om till exempel en av gästerna får vänta längre än de andra, men det visade sig vara ett icke problem. Jag tycker att rätterna kom in väldigt fort, och trots att jag fick in alla mina fyra rätter nästan på en gång så hade alla andra fått in någonting de kunde sitta och plocka med. Vi beställde dessutom in lite bröd och oliver till allihop som man kunde sitta och småäta av. Två av mina rätter serverades kalla och de andra två varma. Därför kunde även jag dra ut på middagen länge. Jag gillar verkligen det här konceptet!

Servitören rekommenderade oss att beställa tre till fyra rätter var. De serverar tapas från hela världen. Jag beställde in en portobello carpaccio med tryffelkräm, burrata med röd & grön pesto, scampi i het olja med vitlök, chili & örter samt friterade dumplings med mango chutney. Jag kan tyvärr inte rangordna rätterna då jag tyckte att alla var helt fantastiska, och när jag besöker STHLM Tapas nästa gång kommer jag förmodligen beställa åtminstone tre av rätterna igen. Det sista stora plusset var att de serverade creme brulee som dessert, en magisk sådan dessutom. Alla restauranger som har creme brulee på sin meny får en plats i mitt hjärta.

Mitt omdöme

Betyg: 5 av 5.

Alegria tapas bar

Igår var det dags för nästa restaurangbesök, vilket blev på Alegria Tapas Bar vid Karlaplan. Det här besöket gjorde jag tillsammans med min bokklubb då vi diskuterade boken ”Kejsarn av Portugallien” av Selma Lagerlöf som vi läst den senaste månaden. Det bjöds på en mycket lugnare miljö, vilket visserligen kan ha berott på att det var måndag. Vi var ett sällskap på åtta personer, vilket fungerade utmärkt. Beställde in en Mojito till fördrink och den var absolut godkänd, men hade föredragit att slippa två tredjedelar av all is de hade överfyllt glaset med.

Servitrisen rekommenderade oss att beställa två till tre rätter var. De serverar spanska tapas. Jag beställde in vitlöksfrästa tigerräkor i olivolja & vitt vin, quesadillas med ost, zucchini, auberginer & sötsur aioli samt grillad tonfiskfilé med avokadosallad. Jag skulle absolut inte ha blivit mätt på två rätter.

Det första jag reagerade på var att det var flera särskrivningar i menyn, ja sådant tänker man på när man är med i en bokklubb, vilket tyvärr ger ett slarvigt intryck. Maten var absolut god, men inte särskilt märkvärdig. Tyvärr glömde de även bort att komma ut med en rätt men som ändå fanns med på kvittot. En den slarv under besöket helt enkelt.

Mitt omdöme

Betyg: 3 av 5.

Sammanfattning

Jag föredrar absolut både menyn och maten på STHLM Tapas, men Alegria Tapas Bar är ändå en bra restaurang och vi fick ett fint bemötande. Alegria Tapas Bar kan ändå inte i närheten av att mäta sig med maten på STHLM Tapas som absolut var bland det godaste jag ätit.

Personalen på STHLM Tapas kan beskrivas som chill. Servitören satte sig ner vid bordet och snackade om maten när vi hade frågor om beställningen och skämtade mycket med oss. På Alegria Tapas Bar var personalen väldigt korrekta. De tilltalar en med ”senior”, ”senora” och ”senorita”, och ropar ”si” när man beställer.

Prismässigt var restaurangerna likvärdiga.

Min tävling vinns av STHLM Tapas och jag ser fram emot nästa besök!

Kolarbyn i Skinnskatteberg

Jag har haft en av de bästa helgerna i hela mitt liv. Tillsammans med min käraste, hans syster Malin och hennes sambo Kristoffer reste jag mot Västerås, till Skinnskatteberg för att vara mer precis, för en weekend till skogs. Vi är en bra kvartett, förmodligen världens bästa. En liten familj som alltid har roligt tillsammans. Dags för en parantes. Jag är evigt tacksam för den stora extra-familjen som jag fått från Markus. Vi spenderar särskilt mycket tid tillsammans med svärföräldrarna och svägerskan plus svåger. Svårt med alla titlar. Vi reser tillsammans, har middagar, bruncher och upplever alla möjliga äventyr där emellan. Då är vi en bra sextett. Ja det kallas tydligen så, jag har googlat. Tänk vilken tur jag har haft.

Välkomnandet inleddes med en rundtur i byn, men redan dessförinnan hann vi testa kolet. Det fungerade fint.

Kolet är godkänt.

Kolarbyn har naturligtvis varken el eller vatten. Man lever primitivt, men med en del lyx. Man får hämta eget vatten i bäcken och hugga sin egen ved för att göra upp eld. Däremot behöver man inte oroa sig för varken sovplats eller mat då man bor i färdigbyggda kojor och välkomnas med en stor matkorg innehållande mat vi inte ens behövde tillaga.

Vi inledde helgen med en vandring till dricksvattnet, vilket visade sig vara en ritual i sig självt. Det sägs nämligen att man måste respektera skogsdrottningen för att förtjäna sitt dricksvatten. Det gör man genom att vörda naturen och färdas till vattenbrunnen i tystnad. När man kommer fram till ett brunnslock i skogen sätter man sig på knä och knackar tre gånger på locket. Därefter kan man öppna locket och kupa händerna för att smaka på vattnet. Och vattnet är klart och gott har man välsignats av skogsdrottningen och kan dricka.

Vi mötte ett annat par som låg på knä bredvid brunnslocket när vi kom fram. När de lyft av locket visade det sig att små grodor simmade runt i vattnet. Vi frågade inte vad de gjort för att förarga skogsdrottningen, utan gick fnissande tillbaka till våra kojor och kokade fortsättningsvis vattnet som vi istället tog från bäcken.

Kolarbyn består av tolv stycken traditionella kolarkojor. Där eldar man själv i sin kamin för att värma upp kojan. Man sover på fårskinnsbäddar och tänder ljus för att kunna se när det blir mörkt. Det finns två mycket fina utedass, en samlingsmila och en flytbastu. Om man blir sugen på en varmdusch finns även ett duschrum för det. Då får man börja med att hugga ved för att göra upp en eld, hämta vatten från sjön som man värmer upp och därefter kan man blanda vattnet i duschrummet.

Jag och Markus bodde i ”Olof” kolarkoja. Så obeskrivligt mysigt och båda sov hur bra som helst. Det är någonting särskilt med att somna intill en sprakande eld.

Inne i kojorna stod våra matkorgar som bestod av wraps, ostar, vindruvor, korv, kex, choklad och äppelmust. Vi hade dessutom med oss en del extrasnacks.

Det var med stor entusiasm vi kastade oss på vedhuggningen. Någonting man inte gör allt för ofta som storstadsbarn. Lyckligtvis behövde vi mycket ved för att det skulle räcka till lägereld, kojorna och bastun (som man naturligtvis eldar själv).

Strax innan det blev mörkt begav vi oss ut i skogen för att plocka svamp till förrätt, och vi hittade en hel del trattkantareller. Dessa stekte vi och åt tillsammans med ostarna på kex framför första lägerelden. En mycket fantastisk stund tillsammans.

Vi spenderade nog en timme framför brasan innan vi flyttade in till samlingsmilan där vi dukade upp middagen och spelade sällskapsspel. Drack lite vin, höll brasan vid liv och åt en väldans massa godis. Redan vid klockan 21 verkade vi vara de sista vakna.

Klockan blev halv ett innan vi kände oss klara med spel och redo för bastubad. Det var en liten promenad genom den mörka skogen för att komma ner till sjön och flytbastun, som var kall när vi kom fram. Därför inledde vi bastubadandet fullt påklädda innan vi fick upp värmen. Det blev även ett snabbt dopp i det iskalla källvattnet. Sammanfattningsvis världens bästa kväll.

Vi vaknade vid nio, och då gick jag och Markus ut för att plocka blåbär och lingon till frukosten medan Malin och Kristoffer gjorde pannkakssmet. Det slutade med en massa blåbär och lingon. Pannkaka, äggröra, fattiga riddare och kokkaffe. Och förstås en massa mys framför brasan.

Trots att det var lite utav en lyxhajk blev vi tillslut alla trädkramare ändå och levde lyckliga i alla våra dagar. Och för att kompensera för allt skogsligt beteende åkte kvartetten direkt hem och duschade innan flickorna bytte kängorna mot klackskor och pojkarna drog på sig skjortor. Sen tog vi bilen in till stan och beställde in 17 olika smårätter på en tapas restaurang. SEN levde vi lyckligt i alla våra dagar.

Jag kan verkligen rekommendera alla att åka hit. Vi kommer definitivt tillbaka!

ASICS FrontRunners i Mora – Del 2

Det här är del två av ASICS FrontRuners i Mora. Jag avslutade förra inlägget med en uppdatering från lördagens morgonpass då vi körde pilates med vår teammate Jessica. Därefter var det dags för frukost innan nästa aktivitet.

Trailpass med Jonas Buud

Man vet att det blir bra när det står trail med Jonas Buud på schemat. Lagets egna världsmästare som verkar känna till varenda stig i Mora. Det är en ära att få springa tillsammans med honom. Jag har under åren även haft turen att köra thaiboxning, ruffie, musikquiz och en hel del andra knasigheter tillsammans med Jonas, och jag kan lova att vi har skrattat en hel del åt allt vi tagit oss för.

Photo: Andy Astfalck

Femkamp

Efter trailpasset hade Tobias och Mikko förberett en femkamp, som visade sig bli helt galen. De hade valt ut riktigt tuffa grenar och kanske inte räknat med att tävlingsviljan skulle vara så extremt stark i gruppen.

Första grenen liknade en tipspromenad, med skillnaden att det både gick på tid och att frågorna var gömda utomhus. Vi sprang som tokar upp och ned i skidbackarna, hoppade över bäckar och stängsel för att snabbt som tusan hitta samtliga frågor.

Nästa gren var en lagstafett upp för en backe och tillbaka som avslutades med problemlösning när samtliga lagmedlemmar var i mål. Man skulle då få fyra pusselbitar att bilda ett ”T”. Här blev det blodigt allvar, en del mindre skador när folk föll som furor under stafetten och ett icke ödmjukt firande när mitt lag vann.

Under tredje grenen skulle laget hoppa hopprep och få ihop så många hopp som möjligt. Även här växte tävlingshornen så att det knakade, och mitt lag både skrev mest och vann mest.

Fjärde grenen handlade om balans. Varje lagmedlem skulle på ett ben balansera på en foamroller, och tävlingen gick ut på att få ihop så många sekunder som möjligt. Här briljerade mitt lag dessvärre inte. Moa Hjelmer visade sig däremot vara en riktig stjärna även inom detta område och utklassade resterande tävlande med råge.

Femte och sista grenen blev ett musikquiz. Även detta lyckades mitt lag kamma hem (efter en hel del adrenalin och skrikande), och som ni säkert har listat ut vann jag tillsammans med mitt lag HELA femkampen! Det visade sig att vi var lika dåliga vinnare som förlorare. En inte allt för charmig egenskap, men som vi ändå bär upp och står för. Det viktigaste är att ha kul, och det är ju faktiskt roligast att vinna!

Badtunna & kallbad i bäcken

Efter allt tävlande och springande var det verkligen skönt med ett par timmars häng. Mestadels av tiden spenderade vi i en vedeldad badtunna med en öl i handen intill en iskall bäck som vi badade i mellan varven medan vi såg solen gå ned. Jag kan inte beskriva hur magiskt det här var.

Photo: Mikko Mallo
”Linslusarna”
Video: Mikko Mallo

Sen åt vi lite mer, sov lite mer. Umgicks och fotograferade en ny kollektion. Sammanfattningsvis så var det här en av mina bästa helger i livet. Tack till alla som gjorde det möjligt. Jag har verkligen världens bästa lag.

”Det viktigaste är att ha kul, och det roligaste är ju faktiskt att vinna.”

Anna Matilda Åberg

ASICS FrontRunners i Mora – Del 1

Den 18 september hoppade jag på tåget som skulle ta mig till Mora för en magisk teamträff med mina lagkamrater i ASICS FrontRunner över helgen. Äntligen har jag sammanfattat helgen i såväl text som bilder, och här kommer den första delen av två. Jag hoppas kunna ge er en bra inblick i vad det innebär att vara en del av vårt fina community och att ni ska tycka det är spännande att få ta del av det. Jag vet att många är intresserade av att söka till laget, så här får ni lite pepp på vad som kanske väntar i framtiden.

Första löprundan

Jag anlände till Mora Station klockan 13:33 på fredagen, där Jonas Buud plockade upp mig med sin husbil. Tillsammans med ytterligare några lagkamrater och vår egen fotograf Andy Astfalck åkte vi direkt till Gopshus och Sandsgården där vi skulle bo under helgen. De hade ordnat ett eget rum till mig så att jag skulle kunna dra mig undan när jag behövde, och gå och lägga mig när jag ville. Tack vare det orkade jag vara med på det mesta under helgen.

Den första aktiviteten på schemat var naturligtvis en löptur. Tillsammans sprang hela laget en av de vackraste rundorna i Moras trail som jag någonsin sett. Benen vart blå av alla blåbär när vi sprang genom blåbärsris och skorna leriga av myren. Och där och då mådde jag alldeles underbart. Det finns ingenting som jag älskar så mycket som att springa i skogen.

Vi fick kämpa på ordentligt då vi enhälligt bestämde oss för att vi ville se utsikten på en av bergens toppar.

middag

Därefter var de dags för middag och personalen var minst sagt förvånade över den stora aptiten i gruppen. Och ja, nog äter vi förmodligen mer än gemene man. De lyckades ändå trolla fram tillräckligt med mat, som mestadels bestod av vegetarisk kost. Alla måltider var fantastiska! Många frågar mig huruvida vi förtär alkoholhaltiga drycker på våra träffar. Svaret är ja, det slinker ner ett och annat glas vin. Ibland festar vi rejält, andra gånger tränar vi stenhårt. Vi är som människor är mest.

Efter middagen hade vår eminenta Jesper förberett ett Dala-musikquiz som han till allas jubel framförde på dragspel. Det var en sådan succé att samtliga glömde att fotografera.

pilates

Det blev en hyfsat tidig kväll för min del då det var väckning redan klockan 6:30 för pilates med vår egen ultralöperska Jessica. (Dessförinnan hann många i laget med ett löppass, men det hoppade jag över. Jag behöver verkligen prioritera sömn nu för tiden.) Jösses va jobbigt det var! Vi höll på i lite mer än en timme, och jag hittade muskler som jag knappt visste existerade. Jag var inte ensam om att ha träningsvärk efter det här passet ska jag tala om!

Photo: Andy Astfalck
Photo: Andy Astfalck
Photo: Mikko Mallo

Det var den första delen av ASICS FrontRunners i Mora. Del 2 kommer imorgon.

Galet snedtramp

Nyss hemkommen från en fantastisk helg i Mora som jag spenderat tillsammans med mina lagkamrater från ASICS FrontRunner. Vi har haft en fantastisk helg på alla sätt och vis, och i veckan kommer jag sammanfatta kalaset med fler bilder i ett nytt inlägg. Men nu behöver jag klargöra vissa detaljer kring ett galet snedtramp som förevigades på ett fotografi och som under helgen förvandlades till en riktig snackis!

Jag behöver tydligen varna känsliga personer innan jag publicerar bilden, så det gör jag här. Ogillar ni otrevliga snedtramp kan ni sluta skrolla nu och kika in en annan dag. Här kommer bilden!

Bilden är tagen av fotografen Andy Astfalck som smög omkring i buskarna likt en papparazzi under våra löppass. Sista biten av passet består av utförslöpning i en skidbacke. När jag får syn på Andy i buskarna börjat jag titta uppåt istället för vart jag sätter fötterna. Mina prioriteringar är inte alltid varken genomtänkta eller bra och i stundens hetta kändes en fin bild viktigare än spaning efter potentiella stenar och gropar.

Jag trampar genast snett och faller framlänges mot marken. Och lyckosamt var nog det. För ärligt talat visste jag inte ens att jag hade trampat snett förrän jag fick se den här bilden senare samma kväll. Förmodligen har kroppen varit snabb på att skicka signaler till hjärnan så fort foten vek sig, för det enda jag upplevde var att jag plötsligt druttade i backen. Jag tog i backen med händerna och fick endast några väldigt små skrapsår. Både jag och min ankel mår med andra ord mycket bra!

Kvällens diskussion kretsade kring rörligheten i mina anklar. Bilden ser visserligen helt galen ut, men jag hann inte lägga någon vikt på foten och tror ärligt talat inte att jag besitter någon särskild rörlighet i någon kroppsdel alls.

Här kommer bilderna som knäpptes efter snedtrampet. Lite festligt ändå, om ni frågar mig.

Photo: Andy Astfalck
Photo: Andy Astfalck
Photo: Andy Astfalck

New Hair – Före & Efter

Äntligen har jag tagit tag i att färga håret som utan att överdriva var i stort behov av renovering. För att få bort de svarta tonerna har jag tidigare blekt håret hemma (rekommenderas som ni säkert förstår inte) för att därefter lägga i en ny nyas. Det innebär att får mycket röda och orangea toner när toningen tvättas ut. Nedan ser ni resultatet. Helt utan lockar, smink och annat fuffens.

Före

Efter

Jag har som sagt gjort misstaget att bleka kalufsen hemma, och därefter räddat upp det genom att lägga i en toning. Den här gången blandade jag färgen själv hemma, ni ser vilka produkter jag använde på bilden nedan. Toningen köpte jag på en frisersalong. Som ni också ser blir det färgen alltid mörkare än man tror. Just nu ser den nästan svart ut, men kommer gå mot det brunare hållet efter ett par tvättar.

Jag är åtminstone nöjd. Alltid skönt med nyfärgat hår! Nedan kan ni jämföra resultatet direkt om ni är nyfikna på att se förändringen.

Miljöombyte

Min lägenhet är min trygga zon. Där känner jag mig säker, lugn och trygg. Gillar inte att vistas för långt borta från mitt hem och absolut inte att sova borta. Har skapat en trygghet runt mitt område där risken för panikångestattacker är minimal. Ändå sitter jag i skrivandets stund på Gotlandsfärjan och på väg till min kusins hus på norra ”öjn” där vi ska spendera ett par dagar tillsammans. Hon fyller år och vill såklart fira i sitt älskade hus och jag erkänner motvilligt att jag är i behov av ett miljöombyte.

Trots att jag trivs i min trygga zon så inser jag att jag behöver börja utmana mig själv om jag någonsin ska komma tillbaka till ett fungerande liv. Jag gör det dock i små steg. Ida, min kusin, är en person jag är mycket trygg med. Vi är i princip samma person och jag har spenderat mycket tid tillsammans med henne. Hon peppar mig till att våga nya saker och vet precis vad jag går igenom, vilket är en trygghet i sig.

Trots att vi bara är borta fram till på söndag har jag packat fyra väskor, så det är som det brukar vara. Jag reser aldrig lätt, men den här gången är en väska fylld med målartillbehör och vi ser båda fram emot att tillbringa timmar i stallet framför målardukar, ett utav alla intressen vi delar. Våra planer annars då? Tja inte många alls. Slappa, dricka vin, kanske snickra lite, träna om vi känner för det och kanske läsa en bok. Med andra ord ska vi bara göra exakt vad vi känner för och det är precis vad jag behöver.

Jamen då så, nu närmar vi oss Visby och den långa helgen kan börja. Älskade Gotland, här kommer vi!

Min fantastiska resa till vegetarian

Det var den 21 juli 2007, jag var 15 år och befann mig på Rinkabyfältet i Skåne tillsammans med ca 20.000 andra scouter på lägret Jiingijamborii. Ett scoutläger som hölls mellan den 14-22 juli med scouter från 31 länder.  Jag var där tillsammans med mina donnor från Karolina Scoutkår – Linnea, Moa, Moa, Sofia och Rebecca. Vi gick även under namnet ”Kott- & Pinnscouterna”, ett ökennamn vi fått från pojkarna i sjöscouterna som tyckte sig vara lite finare och lite bättre, men vi anammade namnet och gjorde det coolt. Precis som vi gjorde med allt vi tog oss för.

Scouting är bland det coolaste som finns, och jag är megastolt över att titulera mig som scout. För en sak fick jag lära mig under mina år i kåren – En gång scout, alltid scout! På lägret fanns det fullt med aktiviteter att sysselsätta sig med. Förutom att bygga upp sitt läger (som gjordes första dagen) skulle man förse sig med mat som lagades i lägrets egna kök. Vi lyckades med hjälp av våra ledare få upp ett dugligt kök, men det var långt ifrån de spexiga fler-rumsköken som andra kårer lyckades med. Vissa hade till och med rinnande vatten! Vi var ärligt talat mest där för roliga discon och att träffa pojkar. Att få vara vaken precis hur länge man ville, ränna omkring som man kände för och snacka skit med sina bästa vänner dygnet runt. Definitionen av frihet för en 15 åring. Man kunde även sysselsätta sig med utmaningar som att slänga sig ut från bungyjump, bestiga höga klätterväggar, spela knasiga spel, motionera mera på volleybollplanen, traska iväg på äventyrliga hajker eller bege sig ut i skogen för att anta kluriga utmaningar som mer kan beskrivas som att ”slänga ut ungdomarna i Robinson-liknande tävlingar, förse dem med ledtrådar för att förhoppningsvis hitta sig vidare till nästa livsfarliga utmaning och med tummarna hållna få samtliga tillbaka vid liv”. Det fanns en miljon andra saker att hitta på också, men jag kan inte rabbla upp allting här. Lita på mig när jag säger att det var skoj.

En sak som ändå var rätt prestigefullt när man var scout var att samla på sig nya märken att sy på sin skjorta. Vi ägnade kanske inte överdrivet mycket tid åt just den aktiviteten men nästsista dagen bestämde vi oss för (eller rättare sagt vår scoutledare) att vi ändå borde komma hem med ett nytt märke för att ha hedern i någorlunda behåll. Det enklaste sättet att få tag på ett nytt märke var att besöka samtliga informationstält som var uppsatta nära vårt läger. Vi var inte dem som överpresterade när det gällde att lära sig nya knopar utan värderade den äventyrliga delen av scoutingen mer. Därför valde vi den enkla vägen. Ett av informationstälten var uppsatta av ”Djurens Rätt”. Där fick vi se en hemsk slaktvideo och samtliga sex flickor blev omedelbart vegetarianer, någonting som inte uppskattades av våra ledare när vi kom tillbaka till lägret för lunch och det serverades kyckling – samma stackars djur vi precis fått se bli brutalt mördade.

Hungern vann över några av flickorna redan vid första lunchen. Jag åt makaroner med ingenting. De andra gav upp vid middagen och tyckte att jag borde göra detsamma. Det hade jag förmodligen också gjort om de inte även hade påstått att jag var ”så himla envis” och ”ändå kommer att ge upp snart”. Well, challange accepted!

Jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, och när någon påstår att jag inte kommer klara av någonting kan ni ge er fan på att jag sätter all kraft åt att motbevisa personen i fråga. Ju mer jag attackerades med meningar som ”men ge dig nu, du kommer aldrig att klara av det där i längden” och ”snart kommer du äta kött igen, lukta på den här goda fläskfilén” desto mer bestämd blev jag på att jag minsann inte skulle så mycket som att pilla på ett dött djur igen. 15-åriga Matilda var extremt envis och hon skulle inte ge sig i den här frågan. Vi hade bestämt att vi var vegetarianer, och jag stod alltid för mitt ord.

Sista kvällen på lägret var det en stor ceremoni vid stora scenen. Vi tågade dit tillsammans. 20.000 scouter, utsmyckade och tjoande. Flera band och artister spelade, kungen var på plats och vi tyckte att det var livets kväll. Morgonen därpå hämtade mormor och morfar upp mig och Sofia (som är min kusin) och vi åkte tillsammans till vår sommarstuga i Småland där vi skulle spendera resten av sommaren. Det är en viktig del av historien, för där inleddes min tid som vegetarian på riktigt. Min kloka mormor, åh så klok hon är och hon gjorde alla rätt en människa kan göra. Istället för att motarbeta min nya idé som precis alla andra runt omkring mig gjorde, valde hon att acceptera mitt beslut och hjälpa mig. Vi åkte tillsammans med morfar till mataffären och hjälptes åt att hitta ny mat till mig. Att hon lyssnade på mig gjorde att jag även lyssnade på henne, den klokaste personen jag vet. Hon sa att jag visst kunde vara vegetarian men att jag borde fortsätta att äta fisk. Använde kloka argument som jag förstod och accepterade och valde därför att lyssna på henne. Det är förmodligen anledningen till att jag inte har blivit en skörbjugg och sedan dess levt ett mycket hälsosamt liv när det gäller mina kostvanor.

Att som 15-åring bestämma sig för att bli vegetarian innebar att jag redan då fick börja laga min egen mat ibland. Jag fick helt plötsligt mer ansvar då jag själv var tvungen att hålla koll på att jag fick i mig alla näringsämnen, att det fanns mat som passade mig på restauranger och i skolan. 2007 fanns det nämligen inte köttfria korvar, bullar och allt annat som finns idag. Åt man på McDonalds var det bröd med ketchup som gällde. Jag är oerhört stolt över mig själv och det beslutet jag fattade. Även om det 2007 mest handlade om att motbevisa andra så har fler argument växt fram med åren. Idag äter jag inte kött av hälsomässiga- & miljömässiga skäl eller för djurens skull. Jag är övertygad om att beslutet jag fattade den 21 juli 2007 har utvecklat mig som människa. Den 15-åriga flickan som gång på gång fick stå till svars för frågor och påståenden gjorde att hon växte snabbare än andra. En av mina favoritfrågor jag fick var ”Jaha du äter bara djur i vattnet? Men om man ställer en ko i vattnet, äter du den då?”.

Det handlar om okunskap, precis som så mycket annat i världen. Jag har lärt mig att vara öppen och nyfiken, ta reda på mer om saker jag känner mig ifrågasättande mot för att istället kunna bilda mig en egen uppfattning baserad på faktisk information. Jag har lärt mig att det inte alltid finns några rätt eller fel. Vi är bara människor med unika upplevelser och bakgrunder som formar oss till personerna vi är. En åsikt är inte förknippat med ens identitet utan någonting som är fritt att ändra om nya erfarenheter leder till ny kunskap. Döm inte personer, lär känna dem. Om du inte förstår någonting, fråga. Om du inte håller med, håll inte med men respektera också att andra får tycka som de vill. Och var snäll. Var alltid snäll.

Deprimerad, utbränd och funktionsnedsatt

I början av veckan var jag återigen på besök hos psykiatrikern för att diskutera min sjukskrivning. Jag var förberedd på att de skulle föreslå en upptrappning av arbete på min arbetsplats eller råda mig att söka ett nytt jobb, men så blev det inte. Efter vårt samtal var min psykiatriker och jag överens om att jag inte är redo att återgå till arbetet, och min sjukskrivning är därmed förlängd ytterligare två månader. Nästa vecka träffar jag en ny psykolog för att återigen påbörja samtalsterapi och därtill står jag i kö för att genomgå en neuropsykiatrisk utredning. Jag har käkat antidepressiva sedan februari och planerar att fortsätta med det, antidepressiva är kanon för mig. Det är en väldigt kortfattad beskrivning av vart jag står exakt nu.

Den sista bilden jag tog på mig själv innan kraschen. Här mådde jag riktigt skit.

En kort sammanfattning av vad som hänt sedan februari.

I mitten av februari blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom och depression. Jag hade kört på alldeles för hård och alldeles för länge. Ett krävande heltidsjobb samtidigt som jag löpcoachade på fritiden, verkade som team koordinator för ASICS FrontRunner och försökte hinna med min egen träning som skulle klämmas in varje dag. Där emellan lagade jag alla måltider från grunden, uppdaterade mina sociala medier dagligen och tog mig till och från alla platser på cykel eller mina ben. Jag medverkade på event, arbetade med flertal samarbeten och fotograferade nya bilder nästan varje dag. Ständigt med andan upp i halsen.

Jag började känna ett tryck över bröstet allt oftare, mådde illa och kunde behöva springa till närmsta toalett för att kräkas då jag utsattes för minsta stress. Grät varje dag när jag kom hem. Floder. Hyperventilerade. Efter ett tag började jag glömma bort saker. Namn, ansikten, vad jag nyss sagt, vart jag lagt saker eller vart jag var på väg. Glömskan övergick i totala blackouter, jag stod till exempel plötsligt inne på toaletten på min arbetsplats med min matlåda i handen och hade ingen aning om hur jag kommit dit, vad klockan var eller vad jag gjorde där. Jag började blanda ihop rummen i min lilla lägenhet. Fick för mig att mammas kök var mitt kök och fick därför en chock när jag istället kom in i ett rum jag inte alls kände igen, mitt eget kök. Fick panikångestattacker. Folksamlingar framkallade dem alltid och när jag tvingades åka tunnelbana för att ta mig till en ny klient blev det därför ett stort problem. Det tog oerhört lång tid att ta mig till arbetet eftersom jag behövde hoppa av varje station på grund av panikattackerna. Där fick jag vänta på nästa tunnelbana för att tvinga mig fram en station till. Och så höll jag på. Jag var ständigt yr, när jag gick kändes det ibland som att trampade genom marken och allt snurrade till. Hjärnan upplevdes ständigt spänd, för stor för att få plats innanför skallbenet. Som när man spänner käkarna så hårt man kan och samtidigt spänner halsen och nacken. Till slut orkade jag inte gå upp för trappor längre. Orkade inte cykla, orkade inte äta, orkade inte träna. Det tog så lång tid att ta mig hem från jobbet sista dagen. När jag väl kom hem insåg jag att jag inte skulle klara av att transportera kroppen samma väg tillbaka kommande dag ens om jag använde all viljekraft jag kunde uppbåda. Total krasch. Skamkänslor. Skämdes och kände mig misslyckad. Och trött.

Söndergråten efter en jobbfest jag tvingade mig själv att gå på. Med facit i handen – dålig idé. Förevigad i ett fotografi för att påminna mig själv om den hopplöst fruktansvärda känslan.

Blev sjukskriven direkt och sov mest hela tiden. Jag fick samtidigt påbörja samtalsterapi hos en psykolog som misstänkte att bipolär sjukdom och/eller ADHD skulle kunna ligga bakom den psykiska ohälsa som funnits med mig sedan tidigare. Jag blev remitterad för att i första hand utreda bipolär sjukdom. Därmed har jag fått ta ett antal blodprover, fyllt i många skattningar och formulär samt träffat ytterligare fyra stycken psykologer/ läkare för bedömning och utredning. I augusti beslutade psykiatrin att en diagnos inte kunde fastställas, vilket var en enorm lättnad för mig. De symptom som anats bero på en bipolär sjukdom misstänks orsakas av en neuropsykiatrisk funktionsvariation och jag har därför blivit vidare remitterad för att genomgå en ny utredning, vilket jag väntar på. Kötiden är dessvärre upp mot ett år och jag har inga höga förhoppningar om att få genomgå utredningen tidigare än så. Men jag hoppas.

På grund av den rådande globala pandemin ställdes min samtalsterapi in efter endast tre besök. Mina ensamma promenader under dagarna har också uteblivit då gatorna helt plötsligt flockades av permitterade soldyrkare och jag för tillfället inte kan hantera folksamlingar. Sociala sammanhang är svåra och jag håller mig därför mestadels inomhus bortsett från de gånger jag tränar eller träffar familjen. Har även lyckats träffa några nära vänner i sammanhang jag varit bekväm i, men annars berikar jag de intressen jag har hemma till och vilar extremt mycket.

Jag mår ganska bra när jag får vila mycket, träna lite och vara ensam. Jag behöver lugn och ro, mycket tystnad och ibland vill jag träffa mina nära och kära. Inga krav eller förväntningar. Och ibland mår jag väldigt dåligt. Men det går verkligen framåt, och jag hoppas kunna fortsätta dela med mig av mina framsteg framöver.

Inser nu att jag nog skrev det här mycket för min egen skull, men kram till er alla som tog sig tid att läsa det här.