Skrivet den 10 Oktober 2017

The Story About Me

och hur det kommer sig att jag började springa.

Jag har alltid varit idrottsintresserad och ägnat mig åt åtskilliga aktiviteter sedan barnsben. Och tur var nog det, för särskilt många andra långvariga intressen blev det då just inte. Jag var varken intresserad av kläder, smink eller skvaller. Jag var scout och mådde som bäst när jag fick spendera tiden i naturen. Jag tävlade dessutom i curling och hade även mindre lyckade och mer kortvariga karriärer inom gymnastik, fotboll, simning, basket och friidrott. Att inspireras och totalt uppslukas av någonting händer mig rätt ofta. Att dessutom fatta relativt impulsiva beslut under samma omständigheter inträffar dessvärre nästan lika ofta. Den egenskapen har helt enkelt resulterat i ett antal påbörjade avancemang och initierade hobbyer. Det var med samma impulsivitet som jag 2010 bestämde mig för att bli dansproffs efter att ha sett dansfilmen ”step up 2”. I tre veckor tränade jag som en dåre på den baletteknik som fanns tillgänglig via youtube, och därefter sökte jag till en yrkesförberedande dansutbildning. Jag kom in. På grund av den medföljande prislappen och i kombination med mina oförutsägbara framtidsföreställningar mottogs beskedet inte med den lycka jag hann visualisera. Det krävdes en viss övertalning och villkor utformades, men jag fick börja. Under utbildningens tre terminer njöt jag till fullo och tränade 9-12 pass i veckan. Jag studerade dessutom ett idrottsprogram vid gymnasiet vilket innebar mer träning och mer påfrestning för kroppen. Men jag älskade det.

Dansen var verkligen hela mitt liv, men jag var inte tillräckligt bra för att lyckas med en karriär inom det. Och det visste jag. Trots det ville jag försöka försörja mig på det, och efter gymnasiet arbetade jag som danslärare i en termin. Sen sa kroppen nej. Jag hade precis påbörjat det jag trodde skulle bli mitt liv. Det som jag hade ägnat de senaste två åren till. Två år är mycket tid när man är 18 år. Resterande tid är lyckligtvis längre, dessvärre numera inkluderad en skadad rygg.

När det gjorde för ont för att dansa började jag promenera. Jag gick och jag gick och jag gick. Jag hade för tillfället inget jobb som kunde uppta min tid och olägligt nog hade jag flyttat till en stad där jag inte kände någon. Så det var helt enkelt det jag gjorde, jag gick. Att ta ett löpsteg var för mig under den här tiden helt otänkbart. Inte för att jag inte ville, men för att det kändes löjligt. För att det skulle kännas pinsamt och som att förbipasserande skulle skratta åt mig om jag ens försökte. Så ni som går i sådana tankar, tro mig jag förstår hur det känns. Men en dag hände det bara. En väldigt kort och möjligtvis något bred kvinna joggade förbi mig i ett långsamt tempo. Och jag hakade bara på. Mina ben ville springa. Jag låg cirka en meter bakom kvinnan hela tiden. Hur långt eller hur länge vi sprang kan jag inte svara på men vi tog oss längre bort än vad mina tidigare promenader erbjudit. Jag fick se ny natur och var full på endorfiner. Huruvida min förare uppskattade sitt ofrivilliga sällskap är något oklart, men nu i efterhand inser jag att jag förmodligen höll ett rätt obehagligt närgånget och dessutom tyst avstånd. Något snopet fick jag även erfara att varje joggingpass åt ett håll rimligtvis är lika långt tillbaka. Jag var trött och kall när jag kom tillbaka, men lyckligare än på länge. Löpningen flyttade omedelbart in i mitt liv.

Ju snabbare jag klarade av att springa desto mer ont fick jag i ryggen. Jag besökte oräkneligt många sjukgymnaster och doktorer i hopp om att få hjälp. Problemet var bara att ju fler läkare jag träffade, ju fler svar fick jag och ju längre blev listan över saker jag inte fick göra. Jag fick höra att min smärta i ryggen berodde på att jag var överrörlig. Att den berodde på att jag var underrörlig. Att jag hade diskbråck. Att det berodde på spänningar i axlarna. Att felet egentligen satt i nacken. Att min ryggrad var sned. Att mitt bäckenben satt snett. Och att det inte var något fel alls. Jag fick höra att jag inte ska sitta. Inte ska bära. Inte ska belasta varken bål eller rygg med träning. I princip inte träna alls. Inte stretcha. Och absolut inte springa. Jag var så fruktansvärt ledsen och trodde att allt jag tog mig för skulle omöjliggöras. Men så var det naturligtvis inte.

Till slut hittade jag rätt. Jag fick träffa sjukgymnasten Tommy som i princip sa tvärtemot alla andra. Han menade att jag skulle träna mer, och viktigaste av allt. Jag skulle springa mer och längre. Med Tommys vägledning hittade jag ett sätt att få löpningen att bli min viktigaste rehab för ryggen. Genom att sänka hastigheten och därmed minska belastningen som ryggen påfrestas av i form av tryck gjorde det inte längre lika ont. Och genom att därtill öka distansen förbättrades min styrka och uthållighet i såväl bål som rygg. Jag menar inte att det här är rätt träning för alla människor, men det fungerar för mig just nu.

Idag går min träning lite upp och ner. Jag springer därför att jag mår bra av det. Jag springer därför att det är mitt sätt att koppla av. Jag springer därför att jag älskar att tävla. Ja egentligen springer jag av så många anledningar det inte finns plats att berätta här. Ibland springer jag helt kravlöst utan mål. Ibland tar jag en lång paus. Jag försöker lyssna på min kropp och känna av hur den mår och vad den vill. Jag försöker även lyssna på mig själv och vad jag vill, och jag vill springa ett maraton. Så det står nu på att-göra listan inför nästa säsong. Våga ha mål!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s