Premiär för åderbråck & celluliter

Då var det åter igen dags för shortspremiär. Har en komplicerad relation till shorts. Eller snarare mina ben. I maj kan de som bäst beskrivas som två vita spiror som fladdrar i varje steg. Mina spiror är dessutom täckta av åderbråck och celluliter, detaljer som har prytt min kropp sedan barnsben. Jag var en tanig tjej med knottriga ben som inte bekymrade mig så värst då. Men nu kan jag ibland tycka att det är rätt trist. Att mina starka och annars så fina ben, som bär mig mil efter mil i löparskorna och som kan ta rejält tunga vikter, ska falla i skymundan av små blå ådror och hål i huden. Jag kan tycka att det är trist att de inte får se så starka ut som de är. Men å andra sidan – va fan spelar det för roll? Sedan när har någonting egentligen definierats av utseendet?

Shortspremiär 2020

Om våren, när kossorna med sina kalvar och mina ben släpps ut, brukar både självförtroendet och självkänslan ändå få sig en stöt. Jag tänker rätt många hemska tankar om min kropp baserat på utseendet, och det är jag förmodligen inte ensam om. Varje år får jag ändå vara tacksam för att jag relativt snabbt inser att alla dessa tankar inte spelar någon roll alls. Jag har tur som springer därför att jag älskar löpning, därför att jag mår bra av det och inte för att bli smalare. Jag har tur som har två ben som tar mig fram steg efter steg, och då får de faktiskt se ut precis hur de vill. Hoppas att du som läser också har en kropp som låter dig göra det du tycker om, och att du i så fall också tar hand om din kropp tillbaka. Om du har det så tycker jag att du kan låta den se ut som den gör.

Så när jag till slut inser att mina ben är både bra och starka så kan jag återgå till att tjata om det som det här inlägget egentligen skulle handla om, nämligen min komplicerade relation till shorts. För om ni som jag har ett par bra ben som går ihop mellan låren har ni förmodligen upplevt smärtan av såren som bildas av friktionen mellan benen när tightsen åker av, det svider rejält. Eller irritationen i att försöka dra ner tygstycket som envisas med att åka upp (ja gud vet vart, är det fiffin som försöker äta upp shortsen?) samtidigt som rumpan passar på att säga tittut där låren egentligen borde suttit.

Känslan att springa i short slår ändå allt, så det är värt det. Mer shorts åt folket, släpp ut spirorna och njut av allt som fladdrar – fjärilar, fett eller tyg. High-five på det!

Shortspremiär 2019

Löpskolning

I dagens inlägg skulle jag vilja dela med mig av lite av den löpskolning jag gör innan mina löppass. Men först och främst, vad är löpskolning? Jo kortfattat kan man säga att det är olika slags teknikövningar som man genomför för att förbättra sin löpteknik, alltså sitt löpsteg. Det vill säga teknikövningar för att kunna springa snabbare, längre och samtidigt göra av med så lite energi som möjligt (springa sparsamt) samt springa mer skonsamt (alltså hålla sig skadefri). Många övningar innebär att man överdriver löpsteget för att man lättare ska kunna plocka fram tekniken när man springer. Man övar helt enkelt in rörelserna. Målet är att löpsteget ska gå som ett hjul. Tänk dig ett aktivt knälyft, därifrån sträcker du ut benet, landar under kroppen och med ett kraftfullt frånskjut avslutas steget i en hälkick, därefter går steget raka vägen till knälyftet igen.

Se till att du är varm innan du påbörjar löpskolningsövningarna, jag startar alltid med en kort och lugn uppvärmningsjogg. Om du har möjlighet att ta dig till en kort backe eller en sträcka med lätt lutning kan du med fördel genomföra dina löpskolningsövningar i backen. Då får du automatiskt en bättre hållning och ett starkare frånskjut i främre delen av foten. Kör övningarna på en sträcka som är ca 20-30 meter. Jag brukar repetera varje övning 2-3 gånger.

Den första övningen jag kör är låg skipping. Här ska du tänka på att ha en fin hållning, med lätt framåtlutning, blicken uppåt och skjuta fram höften (arbeta gärna mer aktivt med fötterna och vristerna än vad jag gör i videon).

Låg skipping

Nästa övning är hög skipping, vilket är en variant av höga knän. Här jobbar vi mer med höftböjarna än vid låg skipping. Jag brukar öka höjden på knäuppdraget långsamt (börja med en låg skipping som sedan övergår till hög skipping). Tänk på att hållningen fortfarande ska vara densamma, det vill säga blicken uppåt och en lätt framåtlutning. Det är lätt att man hamnar i en bakåtlutning under den här övningen, då gäller det att aktivera bålen. Tänk även på att arbeta med en aktiv fot så att de inte blir ”hängande” i knälyftet.

Hög skipping

Efter hög skipping brukar jag göra någon övning för att mjuka upp höfter och ljumskar. Här visar jag två exempel. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla övningarna, men det handlar om rörlighet och tajming i steget. Under övning ett rullar jag vartannat ben framåt i kombination med rörelse framåt. I övning två gör jag tre uppdrag per ben (fram, sidan, fram), samtidigt som jag tar mig framåt. Pröva er fram!

Uppvärmningsövningar för höfter & tajming i steget

Vi får inte glömma hälkick, jobba med frekvens och rörlighet. Här finns det två varianter att välja på. Den ”vanliga” varianten är att fokus ligger på sparken i rumpan. Det andra alternativet är att kombinera hälkicken med ett häluppdrag, det vill säga att man lyfter knät samtidigt som man sparkar i rumpan (se filmsekvens nummer 1 och 5 i nedan klipp för exempel på detta). Avslutningsvis brukar jag köra någon rolig kombination, just därför att det är roligt. Här kör jag låg skipping med hög skipping på vart tredje ben (inte helt tydligt på filmen, men samma sak här, pröva er fram).

Hälkick & en kombinationsövning

Löpskolning är kul och nyttigt. Våga lägga till det i er löpträning. Stort lycka till!

Att vara högkänslig men leva rationellt

Högkänslig, eller HSP (Highly Sensitive Person), är jag uti fingerspetsarna. Jag noterar allt och alla i min omgivning, hjärnan går ständigt på högvarv för att läsa av alla intryck såsom personers sinnesstämning eller känslor kring mig. Jag har dessutom nära till mina egna känslor. Ändå väljer jag ständigt att skjuta bort dem för att istället hålla mig till rationellt uppsatta planer. De är nödvändigtvis inte formellt formulerade i text utan som oftast preciserade som listor i huvudet. Först ska jag vakna en bestämt tid. Därefter äter jag alltid frukost, dagens viktigaste mål. Det kan därefter handla om att jag ska utföra arbetsuppgifterna på jobbet i en speciell ordning. I mitt nuvarande liv som sjukskriven är aktiviteterna snarare definierade som att 1. Läsa bok, 2. Gå en promenad, 3. Skissa en teckning. Men konceptet är detsamma.

Så har jag alltid levt, trots att det är ett levnadssätt som inte passar mig över huvud taget. Ändå fortsätter jag att motarbete mina egna känslor för att jag i grunden inte kan hantera besvikelsen som infinner sig när saker och ting inte blir som jag har planerat. Motar bort känslorna, som är hela min grund, för att istället göra rätt. Hålla det jag sagt, göra det som förväntas av mig eller tumma på mitt välmående för att bocka av saker.

Det var inte planerat att göra allting annorlunda idag. Jag tror bara att jag har kommit till den punkten av trötthet att jag helt enkelt inte orkar streta emot längre. Så när jag vaknade och inte var hungrig, utan istället med en enorm stelhet i ryggen, kände jag för att istället ta en promenad. Och hör och häpna, jag gjorde det. Rösten i huvudet som vanligtvis predikar om att ingenting görs innan frukosten är intagen höll antingen truten eller så hade jag bara stängt av. Jag åt därefter mackor med yoghurt, av den enkla anledningen att jag var sugen på det och inte gröt och ägg som jag vanligtvis äter. Jag sket i att läsa en bok för jag var inte sugen på det, utan vilade istället en stund i soffan. Helt utan att prestera någonting överhuvudtaget. När det på eftermiddagen började falla regn över Södermalm kickade löparlusten igång och jag begav mig ut på en tur runt Reimersholme.

Jag är helt lyrisk för det känns som att jag hittat receptet på lycka. Åtminstone är det med viss övertygelse jag hoppas kunna må bättre om jag bara lär mig att leva mer efter mina känslor. Jag kommer förmodligen bli en mer oresonlig person, och det lär bli på bekostnad av att uppfattas som kompromisslös och kanske trångsynt. Men om man inte tar det till dess potentiella yttre gräns måste det väl ändå vara viktigare att må bra än att till exempel alltid infinna sig på kontoret i tid. Man kanske kände för att göra någonting annat en stund. Så tycker åtminstone jag.

Jag tror att många är duktiga på att stänga av sina känslor i olika lägen. Som att leva efter staplarna på sin klocka. Jag har börjat inse galenskapen i att slaviskt vandra fram och tillbaka i sovrummet innan läggdags för att stapeln ska svänga över till dagsmålet i antal steg. Ett av mina personligen svåra problem är annars relaterat till löpning. Jag bestämmer ofta att jag ska springa en viss slinga eller en ungefärlig tid. Om jag kommer tillbaka hem och klockan visar att jag sprungit 9,56 km kan ni ge er fan på att jag kommer springa en sträcka på 440 meter för att klockan ska slå om till 10,00 km. Även om det i slutändan sannolikt visserligen kommer att summeras ihop till ett antal extra kilometer så tror jag inte det vare sig kommer göra mig till en bättre löpare eller en mer välmående människa. Däremot en person som är slav till klockan och framförallt dominerad av sin hjärna. Därför slutade dagens runda demonstrativt på 2,89 km och stegen summeras till 9974 stycken. Så kan det gå, för jag hade förmodligen inte mått bättre av 26 steg till. Jag hade för övrigt en bättre dag än på väldigt länge, hurra för det!

En min som säger ”uh-oh”

Utbränd

Sedan den 14 februari har jag varit sjukskriven för utmattningssyndrom och depression. På ren svenska innebär det att jag är utbränd. Eftersom att jag ännu varken har kommit till några vidare insikter om varför jag hamnat i den här situationen eller ”hittat mig själv” tänkte jag istället dela med mig av mina tankar kring min utbrändhet i allmänhet och vad det hittills har inneburit för mig i synnerhet. Utan att gå in på några detaljer, endast på grund av att jag ännu inte lyckats sorterat tankar, känslor och händelser, tänker jag bara släppa ut den stora frustrationen av ovisshet, förvirring och sorg jag numera ständigt bär på.

12 veckor sedan jag fick diagnosen utmattningssyndrom. Då trodde jag att antidepressiva i kombination med ett par dagars sömn snabbt skulle få mig på fötterna igen. Det är inte förrän nu som jag börjar förstå hur sjuk jag är, och hur lite jag hittills har läkt. Min största frustration ligger just nu i att jag faktiskt inte kommer någonstans. Jag har bra och mindre bra dagar. Men mer om det en annan gång.

Att jag är drabbad av utmattningssyndrom innebär att jag är ledig från jobbet. Jag tar sovmorgon varje dag, är ute och promenerar och äter när jag känner för det. Jag kan somna framför TVn i soffan mitt på blanka dagen och ignorera samtliga mail och meddelanden som skickas till mig. Det är ett sätt att se på min utbrändhet. Och jag är livrädd att folk ska se det så.

Att jag är drabbad av utmattningssyndrom innebär att jag har en sjukdom som inte syns. Jag är sjukskriven från jobbet därför att jag inte kan jobba. Jag sover större delen av dygnet därför att min hjärna inte orkar vara igång. Jag försöker promenera därför att min kropp inte längre orkar med hårda träningspass. Jag äter när jag känner för det, därför att jag ständigt mår illa. Jag kan somna lite varstans och glömmer snabbt bort saker och ting, som meddelanden, lösenord till datorn, att jag mikrat mat i köket eller vart jag lagt telefonen. När jag vistas bland mycket folk kommer panikångestattackerna farande som på beställning och alla sorts ljud förvandlas till ett högt brus i mitt huvud som leder till extrem yrsel. Att försöka lyssna på någon som pratar samtidigt som det är musik på i bakgrunden kräver extremt mycket energi.

När jag läser det jag hittills har skrivit så blir jag ledsen, för jag har uppenbarligen ett behov av att försvara och förklara mig. Ändå tänker jag inte radera ett ord, för det här är min sanning. En sak har jag ändå tänkt på. Någonting som jag tror är nära korrelerat till åtminstone min utbrändhet är mitt duktig-flicka-syndrom. Jag har sällan gjort saker enbart för min egen skull. Mina prestationer har alltid varit ett bevis till andra. Jag är en riktig ögontjänare och gillar att vara duktig, jag söker ständigt bekräftelse och vill göra saker rätt. För vems skull kan jag inte ens svara på själv, men jag känner ändå att det är viktigt att världen vet om att jag minsann inte sover länge för att jag är lat. För en duktig tjej är inte lat. En sorlig verklighet som jag faktiskt inte tror att jag är ensam om att vistas i. Det är helt omöjligt att leva i en värld där man är alla till lags utan att bränna ut sig totalt. Det är även orimligt att tro att man ska vara alla till lags. Så här är mina tankar nu. Det snurrar inte lika snabbt som vanligt, för jag blir trött av att tänka. Men i min läkning tänker jag fokusera på mina egna förväntningar på mig själv. Då har jag åtminstone börjat någonstans.

Jag kan vara glad, och skinande, och pratsam. Jag kan verka pigg, och entusiastisk, och sprallig. Men vad som inte syns på ytan är det som gör det svårt. En ständigt molande värk av ångest. Varje ljud som förvandlas till skärande brus och ilar mitt sinne till yrsel. En trötthet som inte går att vila bort och en kropp som inte mår bra av rörelse. Men jag kan fortfarande le och skratta, för min sjukdom finns någon annanstans.