Solen som orsakar ångest

Solens strålar är min största fiende. De lockar fram ångesten, oron över att inte hinna ta tillvara på allt. När solen skiner bör man vistas utomhus, låta huden bli snyggt brun, dricka rosé och umgås med vänner, man ska sitta på uteserveringar och hinna springa sin löprunda, göra utflykter, bada, ha på sig fina sommarkläder, gärna se solen både gå upp och ner och absolut äta picknick på en gräsmatta. Så många måsten. Och jag som tycker det är skönt att bara vara inne.

Solens strålar lockar dessutom fram människorna. Jag undrar alltid vart de håller hus när solen inte skiner. Gatorna, gräsmattorna och stränderna som annars är tomma fylls i samband med solens ankomst och överbefolkas snabbt. Först då krälar de fram från sina gömställen. Finns det tillräckligt många hem för alla gestalter där de kan sitta och trycka i väntan på ljuset?

Jag älskar normalt sett att vistas utomhus, men ensam. Så när solens strålar lockar fram människorna vill jag bara gömma mig. Det blir alldeles för stimmigt runt omkring mig och alla intryck vimlar runt som en tornado i mitt huvud. Jag behöver stillhet, tystnad och det lugn som naturen vanligtvis ger. Så när min närmiljö fylls av liv håller jag mig gärna inne. Om det går.

Just idag stod det ändå löpintervaller på schemat och jag hade spring i benen. Så trots solens frambringande ståhej begav jag mig ut för att springa mina intervaller. 2 kilometers uppvärmning följt av rörelseövningar på en stig med minimal risk för möten. Trots det hann ett 30-tal personer passera. Därefter löpskolning. 5 x 2 övningar som fick upp pulsen rejält. Avslutade uppvärmningen med 4 stegringslopp. Första intervallen var 1600 meter. Efter en kilometer skrek kroppen nej. Den orkade inte mer.

Den gamla Matilda skulle utan vidare ha pressat på och slutfört passet. Idag finns det absolut ingen anledning för mig att göra det. Om kroppen inte vill springa mer så är det så det blir, jag skrev utan betänketid in ”DNF” (did not finish) i träningsschemat. Om kapitulationen berodde på trötthet orsakad av utmattningssyndromet, överträning eller överladdning av alla intryck vet jag faktiskt inte. Och idag tänker jag inte heller reflektera vidare kring det utan istället fokusera på det som gjordes. För det är så lätt att man fastnar vid de tre bokstäverna ”DNF” och inte tänker på det som faktiskt gjorts. Ofta ligger det ett stort arbete framför dessa bokstäver. Veckor, månader och år av träning. Eller som i det här lilla fallet – totalt 3 kilometer löpning, rörelseövningar, löpskolning och stegringslopp. Ett bra pass med andra ord. Det är så lätt att ett avslut som inte gick i mål tar fokus från annat som är bra. Ett ”DNF” behöver inte vara någonting annat än en parantes i det stora hela. Om du lagt månader på att träna inför ett lopp och inte lyckas slutföra loppet så betyder det inte att alla månaders träning var för gäves. Ingen kan ta ifrån dig det som redan gjorts, det ackumuleras i kroppen. Var stolt över den träning som ligger bakom bokstäverna. Resan är inte målet, men somliga föredrar resan och väljer att njuta av färden. Om resen är det viktiga så spelar det ju ingen roll om målet aldrig nås. Men ett ”DNF” behöver inte betyda att resan är slut. Målet är inte nått, men vem har sagt att man bara ges en chans?

Jag ska åtminstone testa passet igen en annan dag, när kroppen är mer redo.

1 kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s