Min fantastiska resa till vegetarian

Det var den 21 juli 2007, jag var 15 år och befann mig på Rinkabyfältet i Skåne tillsammans med ca 20.000 andra scouter på lägret Jiingijamborii. Ett scoutläger som hölls mellan den 14-22 juli med scouter från 31 länder.  Jag var där tillsammans med mina donnor från Karolina Scoutkår – Linnea, Moa, Moa, Sofia och Rebecca. Vi gick även under namnet ”Kott- & Pinnscouterna”, ett ökennamn vi fått från pojkarna i sjöscouterna som tyckte sig vara lite finare och lite bättre, men vi anammade namnet och gjorde det coolt. Precis som vi gjorde med allt vi tog oss för.

Scouting är bland det coolaste som finns, och jag är megastolt över att titulera mig som scout. För en sak fick jag lära mig under mina år i kåren – En gång scout, alltid scout! På lägret fanns det fullt med aktiviteter att sysselsätta sig med. Förutom att bygga upp sitt läger (som gjordes första dagen) skulle man förse sig med mat som lagades i lägrets egna kök. Vi lyckades med hjälp av våra ledare få upp ett dugligt kök, men det var långt ifrån de spexiga fler-rumsköken som andra kårer lyckades med. Vissa hade till och med rinnande vatten! Vi var ärligt talat mest där för roliga discon och att träffa pojkar. Att få vara vaken precis hur länge man ville, ränna omkring som man kände för och snacka skit med sina bästa vänner dygnet runt. Definitionen av frihet för en 15 åring. Man kunde även sysselsätta sig med utmaningar som att slänga sig ut från bungyjump, bestiga höga klätterväggar, spela knasiga spel, motionera mera på volleybollplanen, traska iväg på äventyrliga hajker eller bege sig ut i skogen för att anta kluriga utmaningar som mer kan beskrivas som att ”slänga ut ungdomarna i Robinson-liknande tävlingar, förse dem med ledtrådar för att förhoppningsvis hitta sig vidare till nästa livsfarliga utmaning och med tummarna hållna få samtliga tillbaka vid liv”. Det fanns en miljon andra saker att hitta på också, men jag kan inte rabbla upp allting här. Lita på mig när jag säger att det var skoj.

En sak som ändå var rätt prestigefullt när man var scout var att samla på sig nya märken att sy på sin skjorta. Vi ägnade kanske inte överdrivet mycket tid åt just den aktiviteten men nästsista dagen bestämde vi oss för (eller rättare sagt vår scoutledare) att vi ändå borde komma hem med ett nytt märke för att ha hedern i någorlunda behåll. Det enklaste sättet att få tag på ett nytt märke var att besöka samtliga informationstält som var uppsatta nära vårt läger. Vi var inte dem som överpresterade när det gällde att lära sig nya knopar utan värderade den äventyrliga delen av scoutingen mer. Därför valde vi den enkla vägen. Ett av informationstälten var uppsatta av ”Djurens Rätt”. Där fick vi se en hemsk slaktvideo och samtliga sex flickor blev omedelbart vegetarianer, någonting som inte uppskattades av våra ledare när vi kom tillbaka till lägret för lunch och det serverades kyckling – samma stackars djur vi precis fått se bli brutalt mördade.

Hungern vann över några av flickorna redan vid första lunchen. Jag åt makaroner med ingenting. De andra gav upp vid middagen och tyckte att jag borde göra detsamma. Det hade jag förmodligen också gjort om de inte även hade påstått att jag var ”så himla envis” och ”ändå kommer att ge upp snart”. Well, challange accepted!

Jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, och när någon påstår att jag inte kommer klara av någonting kan ni ge er fan på att jag sätter all kraft åt att motbevisa personen i fråga. Ju mer jag attackerades med meningar som ”men ge dig nu, du kommer aldrig att klara av det där i längden” och ”snart kommer du äta kött igen, lukta på den här goda fläskfilén” desto mer bestämd blev jag på att jag minsann inte skulle så mycket som att pilla på ett dött djur igen. 15-åriga Matilda var extremt envis och hon skulle inte ge sig i den här frågan. Vi hade bestämt att vi var vegetarianer, och jag stod alltid för mitt ord.

Sista kvällen på lägret var det en stor ceremoni vid stora scenen. Vi tågade dit tillsammans. 20.000 scouter, utsmyckade och tjoande. Flera band och artister spelade, kungen var på plats och vi tyckte att det var livets kväll. Morgonen därpå hämtade mormor och morfar upp mig och Sofia (som är min kusin) och vi åkte tillsammans till vår sommarstuga i Småland där vi skulle spendera resten av sommaren. Det är en viktig del av historien, för där inleddes min tid som vegetarian på riktigt. Min kloka mormor, åh så klok hon är och hon gjorde alla rätt en människa kan göra. Istället för att motarbeta min nya idé som precis alla andra runt omkring mig gjorde, valde hon att acceptera mitt beslut och hjälpa mig. Vi åkte tillsammans med morfar till mataffären och hjälptes åt att hitta ny mat till mig. Att hon lyssnade på mig gjorde att jag även lyssnade på henne, den klokaste personen jag vet. Hon sa att jag visst kunde vara vegetarian men att jag borde fortsätta att äta fisk. Använde kloka argument som jag förstod och accepterade och valde därför att lyssna på henne. Det är förmodligen anledningen till att jag inte har blivit en skörbjugg och sedan dess levt ett mycket hälsosamt liv när det gäller mina kostvanor.

Att som 15-åring bestämma sig för att bli vegetarian innebar att jag redan då fick börja laga min egen mat ibland. Jag fick helt plötsligt mer ansvar då jag själv var tvungen att hålla koll på att jag fick i mig alla näringsämnen, att det fanns mat som passade mig på restauranger och i skolan. 2007 fanns det nämligen inte köttfria korvar, bullar och allt annat som finns idag. Åt man på McDonalds var det bröd med ketchup som gällde. Jag är oerhört stolt över mig själv och det beslutet jag fattade. Även om det 2007 mest handlade om att motbevisa andra så har fler argument växt fram med åren. Idag äter jag inte kött av hälsomässiga- & miljömässiga skäl eller för djurens skull. Jag är övertygad om att beslutet jag fattade den 21 juli 2007 har utvecklat mig som människa. Den 15-åriga flickan som gång på gång fick stå till svars för frågor och påståenden gjorde att hon växte snabbare än andra. En av mina favoritfrågor jag fick var ”Jaha du äter bara djur i vattnet? Men om man ställer en ko i vattnet, äter du den då?”.

Det handlar om okunskap, precis som så mycket annat i världen. Jag har lärt mig att vara öppen och nyfiken, ta reda på mer om saker jag känner mig ifrågasättande mot för att istället kunna bilda mig en egen uppfattning baserad på faktisk information. Jag har lärt mig att det inte alltid finns några rätt eller fel. Vi är bara människor med unika upplevelser och bakgrunder som formar oss till personerna vi är. En åsikt är inte förknippat med ens identitet utan någonting som är fritt att ändra om nya erfarenheter leder till ny kunskap. Döm inte personer, lär känna dem. Om du inte förstår någonting, fråga. Om du inte håller med, håll inte med men respektera också att andra får tycka som de vill. Och var snäll. Var alltid snäll.

Deprimerad, utbränd och funktionsnedsatt

I början av veckan var jag återigen på besök hos psykiatrikern för att diskutera min sjukskrivning. Jag var förberedd på att de skulle föreslå en upptrappning av arbete på min arbetsplats eller råda mig att söka ett nytt jobb, men så blev det inte. Efter vårt samtal var min psykiatriker och jag överens om att jag inte är redo att återgå till arbetet, och min sjukskrivning är därmed förlängd ytterligare två månader. Nästa vecka träffar jag en ny psykolog för att återigen påbörja samtalsterapi och därtill står jag i kö för att genomgå en neuropsykiatrisk utredning. Jag har käkat antidepressiva sedan februari och planerar att fortsätta med det, antidepressiva är kanon för mig. Det är en väldigt kortfattad beskrivning av vart jag står exakt nu.

Den sista bilden jag tog på mig själv innan kraschen. Här mådde jag riktigt skit.

En kort sammanfattning av vad som hänt sedan februari.

I mitten av februari blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom och depression. Jag hade kört på alldeles för hård och alldeles för länge. Ett krävande heltidsjobb samtidigt som jag löpcoachade på fritiden, verkade som team koordinator för ASICS FrontRunner och försökte hinna med min egen träning som skulle klämmas in varje dag. Där emellan lagade jag alla måltider från grunden, uppdaterade mina sociala medier dagligen och tog mig till och från alla platser på cykel eller mina ben. Jag medverkade på event, arbetade med flertal samarbeten och fotograferade nya bilder nästan varje dag. Ständigt med andan upp i halsen.

Jag började känna ett tryck över bröstet allt oftare, mådde illa och kunde behöva springa till närmsta toalett för att kräkas då jag utsattes för minsta stress. Grät varje dag när jag kom hem. Floder. Hyperventilerade. Efter ett tag började jag glömma bort saker. Namn, ansikten, vad jag nyss sagt, vart jag lagt saker eller vart jag var på väg. Glömskan övergick i totala blackouter, jag stod till exempel plötsligt inne på toaletten på min arbetsplats med min matlåda i handen och hade ingen aning om hur jag kommit dit, vad klockan var eller vad jag gjorde där. Jag började blanda ihop rummen i min lilla lägenhet. Fick för mig att mammas kök var mitt kök och fick därför en chock när jag istället kom in i ett rum jag inte alls kände igen, mitt eget kök. Fick panikångestattacker. Folksamlingar framkallade dem alltid och när jag tvingades åka tunnelbana för att ta mig till en ny klient blev det därför ett stort problem. Det tog oerhört lång tid att ta mig till arbetet eftersom jag behövde hoppa av varje station på grund av panikattackerna. Där fick jag vänta på nästa tunnelbana för att tvinga mig fram en station till. Och så höll jag på. Jag var ständigt yr, när jag gick kändes det ibland som att trampade genom marken och allt snurrade till. Hjärnan upplevdes ständigt spänd, för stor för att få plats innanför skallbenet. Som när man spänner käkarna så hårt man kan och samtidigt spänner halsen och nacken. Till slut orkade jag inte gå upp för trappor längre. Orkade inte cykla, orkade inte äta, orkade inte träna. Det tog så lång tid att ta mig hem från jobbet sista dagen. När jag väl kom hem insåg jag att jag inte skulle klara av att transportera kroppen samma väg tillbaka kommande dag ens om jag använde all viljekraft jag kunde uppbåda. Total krasch. Skamkänslor. Skämdes och kände mig misslyckad. Och trött.

Söndergråten efter en jobbfest jag tvingade mig själv att gå på. Med facit i handen – dålig idé. Förevigad i ett fotografi för att påminna mig själv om den hopplöst fruktansvärda känslan.

Blev sjukskriven direkt och sov mest hela tiden. Jag fick samtidigt påbörja samtalsterapi hos en psykolog som misstänkte att bipolär sjukdom och/eller ADHD skulle kunna ligga bakom den psykiska ohälsa som funnits med mig sedan tidigare. Jag blev remitterad för att i första hand utreda bipolär sjukdom. Därmed har jag fått ta ett antal blodprover, fyllt i många skattningar och formulär samt träffat ytterligare fyra stycken psykologer/ läkare för bedömning och utredning. I augusti beslutade psykiatrin att en diagnos inte kunde fastställas, vilket var en enorm lättnad för mig. De symptom som anats bero på en bipolär sjukdom misstänks orsakas av en neuropsykiatrisk funktionsvariation och jag har därför blivit vidare remitterad för att genomgå en ny utredning, vilket jag väntar på. Kötiden är dessvärre upp mot ett år och jag har inga höga förhoppningar om att få genomgå utredningen tidigare än så. Men jag hoppas.

På grund av den rådande globala pandemin ställdes min samtalsterapi in efter endast tre besök. Mina ensamma promenader under dagarna har också uteblivit då gatorna helt plötsligt flockades av permitterade soldyrkare och jag för tillfället inte kan hantera folksamlingar. Sociala sammanhang är svåra och jag håller mig därför mestadels inomhus bortsett från de gånger jag tränar eller träffar familjen. Har även lyckats träffa några nära vänner i sammanhang jag varit bekväm i, men annars berikar jag de intressen jag har hemma till och vilar extremt mycket.

Jag mår ganska bra när jag får vila mycket, träna lite och vara ensam. Jag behöver lugn och ro, mycket tystnad och ibland vill jag träffa mina nära och kära. Inga krav eller förväntningar. Och ibland mår jag väldigt dåligt. Men det går verkligen framåt, och jag hoppas kunna fortsätta dela med mig av mina framsteg framöver.

Inser nu att jag nog skrev det här mycket för min egen skull, men kram till er alla som tog sig tid att läsa det här.

Mina bästa intervallpass

Jag fick en fråga via min instagram som jag väljer att besvara här då jag tror att svaret kan vara intressant för fler. Frågan löd kort och gott – vilka är dina tre favorit-intervallpass?

PS. Inför varje intervallpass rekommenderar jag en ordentlig uppvärmning. Jag värmer upp enligt följande:

5-10 min uppvärmningsjogg i lugnt tempo
5-6 Rörelseövningar
4-5 Löpskolningsövningar
2-3 Stegringslopp

Varje intervallpass bör också avslutas med en lugn nedvarvningsjogg. Jag brukar varva ned med ca 5-10 minuters lugn jogging. DS.

1. Backintervaller

På första plats kommer utan tvekan backintervallerna. Dessa godingar bjuder på så många fördelar för att utvecklas som löpare och jag tycker mig även känna av resultaten efter bara ett pass. Visste du att backintervaller bland annat stärker och ger mer elastiska senor och ligament, förbättrar konditionen, ger ökad stegfrekvens, ett högre knälyft i stegen, stärker musklerna, ger bättre löpekonomi och bygger ett starkt pannben? Det är därför inte konstigt att fler än mig älskar backintervaller. Här kommer ett av mina favoritupplägg.

Hitta en hyfsat lång backe som tar minst 45 sekunder att springa upp för. Passet består av totalt 15 stycken intervaller.

4 x 45 sekunder uppför
5 x 30 sekunder uppför
6 x 15 sekunder uppför


Mellan varje intervall sker en vila i form av gång eller lätt jogg nedför backen.

2. Norska intervaller

Mina favoritintervaller för att förbättra syreupptagningsförmågan. Norska intervaller är även definitionen av hatkärlek för mig. Det på grund av att de är så fruktansvärt jobbiga att köra när man är mitt i det, men känslan som infinner sig efter ett avslutat pass är magisk. Här kommer upplägget.

Passet består av totalt 4 stycken intervaller. Varje intervall är 4 minuter lång och mellan varje intervall är det 3 minuters lätt löpning som ”aktiv vila”.

4×4 minuter intervall
3 minuter lätt löpning mellan varje intervall

Internet är fullt av studier kring norska intervaller och detaljerade beskrivningar kring hur intervallerna ska genomföras, så använd gärna Google för att lära er mer!

3. fyrahundringar på bana

På plats nummer tre kommer intervaller på bana. Det är mina ”korta” intervaller, men allt är relativt och 400 meter är väldigt långa intervaller för exempelvis sprinters. Ibland kör jag ännu kortare, till exempel 200-meters intervaller, men det är ärligt talat ganska ovanligt för mig. När jag springer på löparbana värmer jag alltid upp på annat underlag först. Det på grund av att minimera risken för skador då jag vanligtvis inte springer på löparbanans underlag. Den mjuka gummimattan kan kännas skonsam men under gömmer sig hård cement och det ”ovanliga” underlaget för många löpare kan öka risken för skador. Marken är dessutom helt platt och saknar den naturliga variationen i form av rötter, grus, trottoarkanter och så vidare som andra miljöer erbjuder, dessa variationer i underlaget innebär att fotleden belastas på olika sätt under ett pass. På en löparbana blir varje nedslag för foten likadant och steget nöter därför på ett annat sätt än om man springer på till exempel en grusväg. Man kan säga at banlöpning inte ger någon variation i underlaget vilket jag upplever kan ge en viss stumhet i benen vid längre distanser. Därför rekommenderar jag att värma upp ordentligt på annat underlag innan passet startar på banan.3. 400-hundringar på bana

Passet består av totalt 10 stycken intervaller.

5 x 400 meter
(45 sekunder stå- eller gå-vila mellan varje intervall)
2 minuters set vila
5 x 400 meter
(45 sekunders stå- eller gå-vila mellan varje intervall)


Jag brukar köra i något snabbare fart än min tävlingsfart på 10 km. Man kan också tänka att man ska springa så snabbt som möjligt SAMTIDIGT som man håller ett jämt tempo genom hela intervallen OCH ungefär samma tempo i varje intervall. Man ska alltså sträva efter att alla 10 varv ska gå lika snabbt.

Det var en sammanfattning av mina tre favorit-intervallpass. Låt er inspireras och hoppas att ni provar på dem alla tre!

Positiva effekter som belöning av kontinuerlig ägarlös löpning

Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Det var blodsmak, det var svett, det var skavsår, det var syrebrist. Det var en skamsen känsla av att jag gjorde någonting som jag inte borde, för jag gjorde någonting som jag inte behärskade. Jag ägnade mig åt någonting som inte tillhörde mig. För sporten hörde till dem i snabba tights, med fula solglasögon och med små vattenflaskor fästa i ett bälte runt midjan. De som ägde sporten rörde knappt vid marken, deras ben snuddade vid utövarens bakdel innan de snabbt sköts fram som ett spjut till kroppens framsida och pendlade över underlaget. Över underlaget, inte ner. Mina ben gick ner, varje steg var ett duns i backen. Tungt och jag förenades med marken som fötterna ströks fram över. Jag var ett med marken. De som ägde sporten var ett med luften. De flög och jag gjorde någonting annat, något odefinierbart. Säkert skrattade de åt mina usla försök att göra det dem gjorde.

Inte nog med att jag skämdes för att jag kände mig bedrövlig på det jag gjorde, det var dessutom pissjobbigt. Det pep i luftrören. Det gjorde ont i fötterna. Särskilt på sidorna där mina tår egentligen ville titta ut genom hålen, men som jag stängt inne med ett lager silvertejp. Jag sprang i gråa mjukisbyxor som snabbt fläckades av svett, kanske såg det ut som att jag kissat på mig och jag skämdes mer. Men jag fortsatte. Inte för att det var skönt, roligt eller befriande. Inte för att jag ville gå ner i vikt, bli snabbare eller flydde. Jag sprang därför att jag älskade känslan som infann sig efteråt. Så enkelt.

Mina första löparskor, långt innan hålen blev för stora och silvertejpen lösningen. Idag har jag förmånen att vara sponsrad av ASICS och springer i många fina skor.

Idag springer jag för att det är skönt. Ibland är det lätt, ibland är det svårt och tungt. Jag springer för att se naturen, för att jag känner mig fri, för att jag vill bli snabbare, för att tänka och för att det kan vara roligt. Jag springer för att låta fantasin få fritt rum i huvudet, jag springer för att leva i äventyret, för att bli stark, för att jag är stark. Jag springer för att det gör mig till en bättre människa. Idag finns det så många anledningar till att jag springer. Men jag har fått jobba för det.


Idag gräver jag i arkiven. I juni 2013 har jag börjat definiera mig som löpare och är nervös när jag lägger upp en av mina första löparbilder på instagram, fritt för allmänheten att beskåda och granska. Jag får ändå till ett peppigt citat vars användande snarare var regel än undantag.

Jag började springa av en slump. Anledningen till att jag fortsatte var känslan som infann sig efter att jag sprungit. Eller joggat. Eller ja, helt ärligt kanske det borde beskrivas som att jag krängde. Krängde kroppsdelarna framåt. Ett ben, det andra benet. Och plötsligt for en arm fram, ibland kom bara en fot och jag fick kränga hela höften framåt för att fortsätta. Det gällde att kränga kroppsdelarna framåt, transportera mig fram i ett högre tempo än gående och med en underlig stil. Det handlade bara om puls upp och kropp fram. Enkelt. Belöningen var någonting större än livet tidigare varit. Kanske en drog, men jag har inget att jämföra med. En lycka som spred sig i kroppen, energin ökade, en känsla av att jag kunde klara vad som helst, ingenting var för stort eller omöjligt. Samtidigt blev sinnet lugnt, alla tankar som vanligtvis studsade upp och ner som galna guttaperkabollar lugnade sig och jag blev klartänkt. Livet fick konturer och allt tycktes ha en mening. Jag kände mig hög på livet. Det var belöningen som infann sig efter, men ingenting var härligt varken innan eller under passet.

I februari 2017 blir jag en del av det globala löparcommunityt ASICS FrontRunner och kort därpå publicerar jag den första löparbilden på mig tagen av ett proffs. Att jag därtill springer bredvid ett annat proffs bidrog säkerligen till det stora leendet. Det är en ynnest att ha så coola lagkamrater som David Nilsson.

Jag har skrivit det här till framförallt dig, du som vill börja springa. Det är egentligen två saker jag vill berätta med det här. Min viktigaste lärdom är att löpningen inte tillhör någon, det är en frihet som de med förmånen av två friska ben kan ta del av. Löpartights är som lacken på en bil, snyggt men den glansiga fasaden har ju ingenting med bilens förmåga att göra så låt dig inte luras. Det andra är att du inte kommer uppleva den magi som inbitna löpare predikar om när de säljer in sin sport. Det kommer förmodligen inte vara varken roligt, härligt eller befriande att springa. Alla positiva företeelser som sker innan och under löpning är som gåvor man förtjänar längs vägen. I början betalar du för effekten du får ut av att springa som infinner sig efter själva ansträngningen. Kanske känner du dig duktig, glad eller sover bättre på kvällen. Fortsätt att springa av den anledningen så kommer du så småningom även kunna betala priset för att få njuta under passet. Kontinuiteten och din ihärdighet är det som kommer låsa upp premium efter premium och du belönas med fler positiva effekter.

Idag springer även jag i snabba löpartights. Jag äger till och med ett vätskebälte och sådana där fula löparbrillor. En snygg fasad är kul, men jag lovar att jag är snabb även de dagar då jag bestämmer mig för att plocka fram mjukisarna.