Positiva effekter som belöning av kontinuerlig ägarlös löpning

Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Det var blodsmak, det var svett, det var skavsår, det var syrebrist. Det var en skamsen känsla av att jag gjorde någonting som jag inte borde, för jag gjorde någonting som jag inte behärskade. Jag ägnade mig åt någonting som inte tillhörde mig. För sporten hörde till dem i snabba tights, med fula solglasögon och med små vattenflaskor fästa i ett bälte runt midjan. De som ägde sporten rörde knappt vid marken, deras ben snuddade vid utövarens bakdel innan de snabbt sköts fram som ett spjut till kroppens framsida och pendlade över underlaget. Över underlaget, inte ner. Mina ben gick ner, varje steg var ett duns i backen. Tungt och jag förenades med marken som fötterna ströks fram över. Jag var ett med marken. De som ägde sporten var ett med luften. De flög och jag gjorde någonting annat, något odefinierbart. Säkert skrattade de åt mina usla försök att göra det dem gjorde.

Inte nog med att jag skämdes för att jag kände mig bedrövlig på det jag gjorde, det var dessutom pissjobbigt. Det pep i luftrören. Det gjorde ont i fötterna. Särskilt på sidorna där mina tår egentligen ville titta ut genom hålen, men som jag stängt inne med ett lager silvertejp. Jag sprang i gråa mjukisbyxor som snabbt fläckades av svett, kanske såg det ut som att jag kissat på mig och jag skämdes mer. Men jag fortsatte. Inte för att det var skönt, roligt eller befriande. Inte för att jag ville gå ner i vikt, bli snabbare eller flydde. Jag sprang därför att jag älskade känslan som infann sig efteråt. Så enkelt.

Mina första löparskor, långt innan hålen blev för stora och silvertejpen lösningen. Idag har jag förmånen att vara sponsrad av ASICS och springer i många fina skor.

Idag springer jag för att det är skönt. Ibland är det lätt, ibland är det svårt och tungt. Jag springer för att se naturen, för att jag känner mig fri, för att jag vill bli snabbare, för att tänka och för att det kan vara roligt. Jag springer för att låta fantasin få fritt rum i huvudet, jag springer för att leva i äventyret, för att bli stark, för att jag är stark. Jag springer för att det gör mig till en bättre människa. Idag finns det så många anledningar till att jag springer. Men jag har fått jobba för det.


Idag gräver jag i arkiven. I juni 2013 har jag börjat definiera mig som löpare och är nervös när jag lägger upp en av mina första löparbilder på instagram, fritt för allmänheten att beskåda och granska. Jag får ändå till ett peppigt citat vars användande snarare var regel än undantag.

Jag började springa av en slump. Anledningen till att jag fortsatte var känslan som infann sig efter att jag sprungit. Eller joggat. Eller ja, helt ärligt kanske det borde beskrivas som att jag krängde. Krängde kroppsdelarna framåt. Ett ben, det andra benet. Och plötsligt for en arm fram, ibland kom bara en fot och jag fick kränga hela höften framåt för att fortsätta. Det gällde att kränga kroppsdelarna framåt, transportera mig fram i ett högre tempo än gående och med en underlig stil. Det handlade bara om puls upp och kropp fram. Enkelt. Belöningen var någonting större än livet tidigare varit. Kanske en drog, men jag har inget att jämföra med. En lycka som spred sig i kroppen, energin ökade, en känsla av att jag kunde klara vad som helst, ingenting var för stort eller omöjligt. Samtidigt blev sinnet lugnt, alla tankar som vanligtvis studsade upp och ner som galna guttaperkabollar lugnade sig och jag blev klartänkt. Livet fick konturer och allt tycktes ha en mening. Jag kände mig hög på livet. Det var belöningen som infann sig efter, men ingenting var härligt varken innan eller under passet.

I februari 2017 blir jag en del av det globala löparcommunityt ASICS FrontRunner och kort därpå publicerar jag den första löparbilden på mig tagen av ett proffs. Att jag därtill springer bredvid ett annat proffs bidrog säkerligen till det stora leendet. Det är en ynnest att ha så coola lagkamrater som David Nilsson.

Jag har skrivit det här till framförallt dig, du som vill börja springa. Det är egentligen två saker jag vill berätta med det här. Min viktigaste lärdom är att löpningen inte tillhör någon, det är en frihet som de med förmånen av två friska ben kan ta del av. Löpartights är som lacken på en bil, snyggt men den glansiga fasaden har ju ingenting med bilens förmåga att göra så låt dig inte luras. Det andra är att du inte kommer uppleva den magi som inbitna löpare predikar om när de säljer in sin sport. Det kommer förmodligen inte vara varken roligt, härligt eller befriande att springa. Alla positiva företeelser som sker innan och under löpning är som gåvor man förtjänar längs vägen. I början betalar du för effekten du får ut av att springa som infinner sig efter själva ansträngningen. Kanske känner du dig duktig, glad eller sover bättre på kvällen. Fortsätt att springa av den anledningen så kommer du så småningom även kunna betala priset för att få njuta under passet. Kontinuiteten och din ihärdighet är det som kommer låsa upp premium efter premium och du belönas med fler positiva effekter.

Idag springer även jag i snabba löpartights. Jag äger till och med ett vätskebälte och sådana där fula löparbrillor. En snygg fasad är kul, men jag lovar att jag är snabb även de dagar då jag bestämmer mig för att plocka fram mjukisarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s