Deprimerad, utbränd och funktionsnedsatt

I början av veckan var jag återigen på besök hos psykiatrikern för att diskutera min sjukskrivning. Jag var förberedd på att de skulle föreslå en upptrappning av arbete på min arbetsplats eller råda mig att söka ett nytt jobb, men så blev det inte. Efter vårt samtal var min psykiatriker och jag överens om att jag inte är redo att återgå till arbetet, och min sjukskrivning är därmed förlängd ytterligare två månader. Nästa vecka träffar jag en ny psykolog för att återigen påbörja samtalsterapi och därtill står jag i kö för att genomgå en neuropsykiatrisk utredning. Jag har käkat antidepressiva sedan februari och planerar att fortsätta med det, antidepressiva är kanon för mig. Det är en väldigt kortfattad beskrivning av vart jag står exakt nu.

Den sista bilden jag tog på mig själv innan kraschen. Här mådde jag riktigt skit.

En kort sammanfattning av vad som hänt sedan februari.

I mitten av februari blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom och depression. Jag hade kört på alldeles för hård och alldeles för länge. Ett krävande heltidsjobb samtidigt som jag löpcoachade på fritiden, verkade som team koordinator för ASICS FrontRunner och försökte hinna med min egen träning som skulle klämmas in varje dag. Där emellan lagade jag alla måltider från grunden, uppdaterade mina sociala medier dagligen och tog mig till och från alla platser på cykel eller mina ben. Jag medverkade på event, arbetade med flertal samarbeten och fotograferade nya bilder nästan varje dag. Ständigt med andan upp i halsen.

Jag började känna ett tryck över bröstet allt oftare, mådde illa och kunde behöva springa till närmsta toalett för att kräkas då jag utsattes för minsta stress. Grät varje dag när jag kom hem. Floder. Hyperventilerade. Efter ett tag började jag glömma bort saker. Namn, ansikten, vad jag nyss sagt, vart jag lagt saker eller vart jag var på väg. Glömskan övergick i totala blackouter, jag stod till exempel plötsligt inne på toaletten på min arbetsplats med min matlåda i handen och hade ingen aning om hur jag kommit dit, vad klockan var eller vad jag gjorde där. Jag började blanda ihop rummen i min lilla lägenhet. Fick för mig att mammas kök var mitt kök och fick därför en chock när jag istället kom in i ett rum jag inte alls kände igen, mitt eget kök. Fick panikångestattacker. Folksamlingar framkallade dem alltid och när jag tvingades åka tunnelbana för att ta mig till en ny klient blev det därför ett stort problem. Det tog oerhört lång tid att ta mig till arbetet eftersom jag behövde hoppa av varje station på grund av panikattackerna. Där fick jag vänta på nästa tunnelbana för att tvinga mig fram en station till. Och så höll jag på. Jag var ständigt yr, när jag gick kändes det ibland som att trampade genom marken och allt snurrade till. Hjärnan upplevdes ständigt spänd, för stor för att få plats innanför skallbenet. Som när man spänner käkarna så hårt man kan och samtidigt spänner halsen och nacken. Till slut orkade jag inte gå upp för trappor längre. Orkade inte cykla, orkade inte äta, orkade inte träna. Det tog så lång tid att ta mig hem från jobbet sista dagen. När jag väl kom hem insåg jag att jag inte skulle klara av att transportera kroppen samma väg tillbaka kommande dag ens om jag använde all viljekraft jag kunde uppbåda. Total krasch. Skamkänslor. Skämdes och kände mig misslyckad. Och trött.

Söndergråten efter en jobbfest jag tvingade mig själv att gå på. Med facit i handen – dålig idé. Förevigad i ett fotografi för att påminna mig själv om den hopplöst fruktansvärda känslan.

Blev sjukskriven direkt och sov mest hela tiden. Jag fick samtidigt påbörja samtalsterapi hos en psykolog som misstänkte att bipolär sjukdom och/eller ADHD skulle kunna ligga bakom den psykiska ohälsa som funnits med mig sedan tidigare. Jag blev remitterad för att i första hand utreda bipolär sjukdom. Därmed har jag fått ta ett antal blodprover, fyllt i många skattningar och formulär samt träffat ytterligare fyra stycken psykologer/ läkare för bedömning och utredning. I augusti beslutade psykiatrin att en diagnos inte kunde fastställas, vilket var en enorm lättnad för mig. De symptom som anats bero på en bipolär sjukdom misstänks orsakas av en neuropsykiatrisk funktionsvariation och jag har därför blivit vidare remitterad för att genomgå en ny utredning, vilket jag väntar på. Kötiden är dessvärre upp mot ett år och jag har inga höga förhoppningar om att få genomgå utredningen tidigare än så. Men jag hoppas.

På grund av den rådande globala pandemin ställdes min samtalsterapi in efter endast tre besök. Mina ensamma promenader under dagarna har också uteblivit då gatorna helt plötsligt flockades av permitterade soldyrkare och jag för tillfället inte kan hantera folksamlingar. Sociala sammanhang är svåra och jag håller mig därför mestadels inomhus bortsett från de gånger jag tränar eller träffar familjen. Har även lyckats träffa några nära vänner i sammanhang jag varit bekväm i, men annars berikar jag de intressen jag har hemma till och vilar extremt mycket.

Jag mår ganska bra när jag får vila mycket, träna lite och vara ensam. Jag behöver lugn och ro, mycket tystnad och ibland vill jag träffa mina nära och kära. Inga krav eller förväntningar. Och ibland mår jag väldigt dåligt. Men det går verkligen framåt, och jag hoppas kunna fortsätta dela med mig av mina framsteg framöver.

Inser nu att jag nog skrev det här mycket för min egen skull, men kram till er alla som tog sig tid att läsa det här.

2 kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s