Min fantastiska resa till vegetarian

Det var den 21 juli 2007, jag var 15 år och befann mig på Rinkabyfältet i Skåne tillsammans med ca 20.000 andra scouter på lägret Jiingijamborii. Ett scoutläger som hölls mellan den 14-22 juli med scouter från 31 länder.  Jag var där tillsammans med mina donnor från Karolina Scoutkår – Linnea, Moa, Moa, Sofia och Rebecca. Vi gick även under namnet ”Kott- & Pinnscouterna”, ett ökennamn vi fått från pojkarna i sjöscouterna som tyckte sig vara lite finare och lite bättre, men vi anammade namnet och gjorde det coolt. Precis som vi gjorde med allt vi tog oss för.

Scouting är bland det coolaste som finns, och jag är megastolt över att titulera mig som scout. För en sak fick jag lära mig under mina år i kåren – En gång scout, alltid scout! På lägret fanns det fullt med aktiviteter att sysselsätta sig med. Förutom att bygga upp sitt läger (som gjordes första dagen) skulle man förse sig med mat som lagades i lägrets egna kök. Vi lyckades med hjälp av våra ledare få upp ett dugligt kök, men det var långt ifrån de spexiga fler-rumsköken som andra kårer lyckades med. Vissa hade till och med rinnande vatten! Vi var ärligt talat mest där för roliga discon och att träffa pojkar. Att få vara vaken precis hur länge man ville, ränna omkring som man kände för och snacka skit med sina bästa vänner dygnet runt. Definitionen av frihet för en 15 åring. Man kunde även sysselsätta sig med utmaningar som att slänga sig ut från bungyjump, bestiga höga klätterväggar, spela knasiga spel, motionera mera på volleybollplanen, traska iväg på äventyrliga hajker eller bege sig ut i skogen för att anta kluriga utmaningar som mer kan beskrivas som att ”slänga ut ungdomarna i Robinson-liknande tävlingar, förse dem med ledtrådar för att förhoppningsvis hitta sig vidare till nästa livsfarliga utmaning och med tummarna hållna få samtliga tillbaka vid liv”. Det fanns en miljon andra saker att hitta på också, men jag kan inte rabbla upp allting här. Lita på mig när jag säger att det var skoj.

En sak som ändå var rätt prestigefullt när man var scout var att samla på sig nya märken att sy på sin skjorta. Vi ägnade kanske inte överdrivet mycket tid åt just den aktiviteten men nästsista dagen bestämde vi oss för (eller rättare sagt vår scoutledare) att vi ändå borde komma hem med ett nytt märke för att ha hedern i någorlunda behåll. Det enklaste sättet att få tag på ett nytt märke var att besöka samtliga informationstält som var uppsatta nära vårt läger. Vi var inte dem som överpresterade när det gällde att lära sig nya knopar utan värderade den äventyrliga delen av scoutingen mer. Därför valde vi den enkla vägen. Ett av informationstälten var uppsatta av ”Djurens Rätt”. Där fick vi se en hemsk slaktvideo och samtliga sex flickor blev omedelbart vegetarianer, någonting som inte uppskattades av våra ledare när vi kom tillbaka till lägret för lunch och det serverades kyckling – samma stackars djur vi precis fått se bli brutalt mördade.

Hungern vann över några av flickorna redan vid första lunchen. Jag åt makaroner med ingenting. De andra gav upp vid middagen och tyckte att jag borde göra detsamma. Det hade jag förmodligen också gjort om de inte även hade påstått att jag var ”så himla envis” och ”ändå kommer att ge upp snart”. Well, challange accepted!

Jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, och när någon påstår att jag inte kommer klara av någonting kan ni ge er fan på att jag sätter all kraft åt att motbevisa personen i fråga. Ju mer jag attackerades med meningar som ”men ge dig nu, du kommer aldrig att klara av det där i längden” och ”snart kommer du äta kött igen, lukta på den här goda fläskfilén” desto mer bestämd blev jag på att jag minsann inte skulle så mycket som att pilla på ett dött djur igen. 15-åriga Matilda var extremt envis och hon skulle inte ge sig i den här frågan. Vi hade bestämt att vi var vegetarianer, och jag stod alltid för mitt ord.

Sista kvällen på lägret var det en stor ceremoni vid stora scenen. Vi tågade dit tillsammans. 20.000 scouter, utsmyckade och tjoande. Flera band och artister spelade, kungen var på plats och vi tyckte att det var livets kväll. Morgonen därpå hämtade mormor och morfar upp mig och Sofia (som är min kusin) och vi åkte tillsammans till vår sommarstuga i Småland där vi skulle spendera resten av sommaren. Det är en viktig del av historien, för där inleddes min tid som vegetarian på riktigt. Min kloka mormor, åh så klok hon är och hon gjorde alla rätt en människa kan göra. Istället för att motarbeta min nya idé som precis alla andra runt omkring mig gjorde, valde hon att acceptera mitt beslut och hjälpa mig. Vi åkte tillsammans med morfar till mataffären och hjälptes åt att hitta ny mat till mig. Att hon lyssnade på mig gjorde att jag även lyssnade på henne, den klokaste personen jag vet. Hon sa att jag visst kunde vara vegetarian men att jag borde fortsätta att äta fisk. Använde kloka argument som jag förstod och accepterade och valde därför att lyssna på henne. Det är förmodligen anledningen till att jag inte har blivit en skörbjugg och sedan dess levt ett mycket hälsosamt liv när det gäller mina kostvanor.

Att som 15-åring bestämma sig för att bli vegetarian innebar att jag redan då fick börja laga min egen mat ibland. Jag fick helt plötsligt mer ansvar då jag själv var tvungen att hålla koll på att jag fick i mig alla näringsämnen, att det fanns mat som passade mig på restauranger och i skolan. 2007 fanns det nämligen inte köttfria korvar, bullar och allt annat som finns idag. Åt man på McDonalds var det bröd med ketchup som gällde. Jag är oerhört stolt över mig själv och det beslutet jag fattade. Även om det 2007 mest handlade om att motbevisa andra så har fler argument växt fram med åren. Idag äter jag inte kött av hälsomässiga- & miljömässiga skäl eller för djurens skull. Jag är övertygad om att beslutet jag fattade den 21 juli 2007 har utvecklat mig som människa. Den 15-åriga flickan som gång på gång fick stå till svars för frågor och påståenden gjorde att hon växte snabbare än andra. En av mina favoritfrågor jag fick var ”Jaha du äter bara djur i vattnet? Men om man ställer en ko i vattnet, äter du den då?”.

Det handlar om okunskap, precis som så mycket annat i världen. Jag har lärt mig att vara öppen och nyfiken, ta reda på mer om saker jag känner mig ifrågasättande mot för att istället kunna bilda mig en egen uppfattning baserad på faktisk information. Jag har lärt mig att det inte alltid finns några rätt eller fel. Vi är bara människor med unika upplevelser och bakgrunder som formar oss till personerna vi är. En åsikt är inte förknippat med ens identitet utan någonting som är fritt att ändra om nya erfarenheter leder till ny kunskap. Döm inte personer, lär känna dem. Om du inte förstår någonting, fråga. Om du inte håller med, håll inte med men respektera också att andra får tycka som de vill. Och var snäll. Var alltid snäll.

Deprimerad, utbränd och funktionsnedsatt

I början av veckan var jag återigen på besök hos psykiatrikern för att diskutera min sjukskrivning. Jag var förberedd på att de skulle föreslå en upptrappning av arbete på min arbetsplats eller råda mig att söka ett nytt jobb, men så blev det inte. Efter vårt samtal var min psykiatriker och jag överens om att jag inte är redo att återgå till arbetet, och min sjukskrivning är därmed förlängd ytterligare två månader. Nästa vecka träffar jag en ny psykolog för att återigen påbörja samtalsterapi och därtill står jag i kö för att genomgå en neuropsykiatrisk utredning. Jag har käkat antidepressiva sedan februari och planerar att fortsätta med det, antidepressiva är kanon för mig. Det är en väldigt kortfattad beskrivning av vart jag står exakt nu.

Den sista bilden jag tog på mig själv innan kraschen. Här mådde jag riktigt skit.

En kort sammanfattning av vad som hänt sedan februari.

I mitten av februari blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom och depression. Jag hade kört på alldeles för hård och alldeles för länge. Ett krävande heltidsjobb samtidigt som jag löpcoachade på fritiden, verkade som team koordinator för ASICS FrontRunner och försökte hinna med min egen träning som skulle klämmas in varje dag. Där emellan lagade jag alla måltider från grunden, uppdaterade mina sociala medier dagligen och tog mig till och från alla platser på cykel eller mina ben. Jag medverkade på event, arbetade med flertal samarbeten och fotograferade nya bilder nästan varje dag. Ständigt med andan upp i halsen.

Jag började känna ett tryck över bröstet allt oftare, mådde illa och kunde behöva springa till närmsta toalett för att kräkas då jag utsattes för minsta stress. Grät varje dag när jag kom hem. Floder. Hyperventilerade. Efter ett tag började jag glömma bort saker. Namn, ansikten, vad jag nyss sagt, vart jag lagt saker eller vart jag var på väg. Glömskan övergick i totala blackouter, jag stod till exempel plötsligt inne på toaletten på min arbetsplats med min matlåda i handen och hade ingen aning om hur jag kommit dit, vad klockan var eller vad jag gjorde där. Jag började blanda ihop rummen i min lilla lägenhet. Fick för mig att mammas kök var mitt kök och fick därför en chock när jag istället kom in i ett rum jag inte alls kände igen, mitt eget kök. Fick panikångestattacker. Folksamlingar framkallade dem alltid och när jag tvingades åka tunnelbana för att ta mig till en ny klient blev det därför ett stort problem. Det tog oerhört lång tid att ta mig till arbetet eftersom jag behövde hoppa av varje station på grund av panikattackerna. Där fick jag vänta på nästa tunnelbana för att tvinga mig fram en station till. Och så höll jag på. Jag var ständigt yr, när jag gick kändes det ibland som att trampade genom marken och allt snurrade till. Hjärnan upplevdes ständigt spänd, för stor för att få plats innanför skallbenet. Som när man spänner käkarna så hårt man kan och samtidigt spänner halsen och nacken. Till slut orkade jag inte gå upp för trappor längre. Orkade inte cykla, orkade inte äta, orkade inte träna. Det tog så lång tid att ta mig hem från jobbet sista dagen. När jag väl kom hem insåg jag att jag inte skulle klara av att transportera kroppen samma väg tillbaka kommande dag ens om jag använde all viljekraft jag kunde uppbåda. Total krasch. Skamkänslor. Skämdes och kände mig misslyckad. Och trött.

Söndergråten efter en jobbfest jag tvingade mig själv att gå på. Med facit i handen – dålig idé. Förevigad i ett fotografi för att påminna mig själv om den hopplöst fruktansvärda känslan.

Blev sjukskriven direkt och sov mest hela tiden. Jag fick samtidigt påbörja samtalsterapi hos en psykolog som misstänkte att bipolär sjukdom och/eller ADHD skulle kunna ligga bakom den psykiska ohälsa som funnits med mig sedan tidigare. Jag blev remitterad för att i första hand utreda bipolär sjukdom. Därmed har jag fått ta ett antal blodprover, fyllt i många skattningar och formulär samt träffat ytterligare fyra stycken psykologer/ läkare för bedömning och utredning. I augusti beslutade psykiatrin att en diagnos inte kunde fastställas, vilket var en enorm lättnad för mig. De symptom som anats bero på en bipolär sjukdom misstänks orsakas av en neuropsykiatrisk funktionsvariation och jag har därför blivit vidare remitterad för att genomgå en ny utredning, vilket jag väntar på. Kötiden är dessvärre upp mot ett år och jag har inga höga förhoppningar om att få genomgå utredningen tidigare än så. Men jag hoppas.

På grund av den rådande globala pandemin ställdes min samtalsterapi in efter endast tre besök. Mina ensamma promenader under dagarna har också uteblivit då gatorna helt plötsligt flockades av permitterade soldyrkare och jag för tillfället inte kan hantera folksamlingar. Sociala sammanhang är svåra och jag håller mig därför mestadels inomhus bortsett från de gånger jag tränar eller träffar familjen. Har även lyckats träffa några nära vänner i sammanhang jag varit bekväm i, men annars berikar jag de intressen jag har hemma till och vilar extremt mycket.

Jag mår ganska bra när jag får vila mycket, träna lite och vara ensam. Jag behöver lugn och ro, mycket tystnad och ibland vill jag träffa mina nära och kära. Inga krav eller förväntningar. Och ibland mår jag väldigt dåligt. Men det går verkligen framåt, och jag hoppas kunna fortsätta dela med mig av mina framsteg framöver.

Inser nu att jag nog skrev det här mycket för min egen skull, men kram till er alla som tog sig tid att läsa det här.

Mina bästa intervallpass

Jag fick en fråga via min instagram som jag väljer att besvara här då jag tror att svaret kan vara intressant för fler. Frågan löd kort och gott – vilka är dina tre favorit-intervallpass?

PS. Inför varje intervallpass rekommenderar jag en ordentlig uppvärmning. Jag värmer upp enligt följande:

5-10 min uppvärmningsjogg i lugnt tempo
5-6 Rörelseövningar
4-5 Löpskolningsövningar
2-3 Stegringslopp

Varje intervallpass bör också avslutas med en lugn nedvarvningsjogg. Jag brukar varva ned med ca 5-10 minuters lugn jogging. DS.

1. Backintervaller

På första plats kommer utan tvekan backintervallerna. Dessa godingar bjuder på så många fördelar för att utvecklas som löpare och jag tycker mig även känna av resultaten efter bara ett pass. Visste du att backintervaller bland annat stärker och ger mer elastiska senor och ligament, förbättrar konditionen, ger ökad stegfrekvens, ett högre knälyft i stegen, stärker musklerna, ger bättre löpekonomi och bygger ett starkt pannben? Det är därför inte konstigt att fler än mig älskar backintervaller. Här kommer ett av mina favoritupplägg.

Hitta en hyfsat lång backe som tar minst 45 sekunder att springa upp för. Passet består av totalt 15 stycken intervaller.

4 x 45 sekunder uppför
5 x 30 sekunder uppför
6 x 15 sekunder uppför


Mellan varje intervall sker en vila i form av gång eller lätt jogg nedför backen.

2. Norska intervaller

Mina favoritintervaller för att förbättra syreupptagningsförmågan. Norska intervaller är även definitionen av hatkärlek för mig. Det på grund av att de är så fruktansvärt jobbiga att köra när man är mitt i det, men känslan som infinner sig efter ett avslutat pass är magisk. Här kommer upplägget.

Passet består av totalt 4 stycken intervaller. Varje intervall är 4 minuter lång och mellan varje intervall är det 3 minuters lätt löpning som ”aktiv vila”.

4×4 minuter intervall
3 minuter lätt löpning mellan varje intervall

Internet är fullt av studier kring norska intervaller och detaljerade beskrivningar kring hur intervallerna ska genomföras, så använd gärna Google för att lära er mer!

3. fyrahundringar på bana

På plats nummer tre kommer intervaller på bana. Det är mina ”korta” intervaller, men allt är relativt och 400 meter är väldigt långa intervaller för exempelvis sprinters. Ibland kör jag ännu kortare, till exempel 200-meters intervaller, men det är ärligt talat ganska ovanligt för mig. När jag springer på löparbana värmer jag alltid upp på annat underlag först. Det på grund av att minimera risken för skador då jag vanligtvis inte springer på löparbanans underlag. Den mjuka gummimattan kan kännas skonsam men under gömmer sig hård cement och det ”ovanliga” underlaget för många löpare kan öka risken för skador. Marken är dessutom helt platt och saknar den naturliga variationen i form av rötter, grus, trottoarkanter och så vidare som andra miljöer erbjuder, dessa variationer i underlaget innebär att fotleden belastas på olika sätt under ett pass. På en löparbana blir varje nedslag för foten likadant och steget nöter därför på ett annat sätt än om man springer på till exempel en grusväg. Man kan säga at banlöpning inte ger någon variation i underlaget vilket jag upplever kan ge en viss stumhet i benen vid längre distanser. Därför rekommenderar jag att värma upp ordentligt på annat underlag innan passet startar på banan.3. 400-hundringar på bana

Passet består av totalt 10 stycken intervaller.

5 x 400 meter
(45 sekunder stå- eller gå-vila mellan varje intervall)
2 minuters set vila
5 x 400 meter
(45 sekunders stå- eller gå-vila mellan varje intervall)


Jag brukar köra i något snabbare fart än min tävlingsfart på 10 km. Man kan också tänka att man ska springa så snabbt som möjligt SAMTIDIGT som man håller ett jämt tempo genom hela intervallen OCH ungefär samma tempo i varje intervall. Man ska alltså sträva efter att alla 10 varv ska gå lika snabbt.

Det var en sammanfattning av mina tre favorit-intervallpass. Låt er inspireras och hoppas att ni provar på dem alla tre!

Positiva effekter som belöning av kontinuerlig ägarlös löpning

Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Det var blodsmak, det var svett, det var skavsår, det var syrebrist. Det var en skamsen känsla av att jag gjorde någonting som jag inte borde, för jag gjorde någonting som jag inte behärskade. Jag ägnade mig åt någonting som inte tillhörde mig. För sporten hörde till dem i snabba tights, med fula solglasögon och med små vattenflaskor fästa i ett bälte runt midjan. De som ägde sporten rörde knappt vid marken, deras ben snuddade vid utövarens bakdel innan de snabbt sköts fram som ett spjut till kroppens framsida och pendlade över underlaget. Över underlaget, inte ner. Mina ben gick ner, varje steg var ett duns i backen. Tungt och jag förenades med marken som fötterna ströks fram över. Jag var ett med marken. De som ägde sporten var ett med luften. De flög och jag gjorde någonting annat, något odefinierbart. Säkert skrattade de åt mina usla försök att göra det dem gjorde.

Inte nog med att jag skämdes för att jag kände mig bedrövlig på det jag gjorde, det var dessutom pissjobbigt. Det pep i luftrören. Det gjorde ont i fötterna. Särskilt på sidorna där mina tår egentligen ville titta ut genom hålen, men som jag stängt inne med ett lager silvertejp. Jag sprang i gråa mjukisbyxor som snabbt fläckades av svett, kanske såg det ut som att jag kissat på mig och jag skämdes mer. Men jag fortsatte. Inte för att det var skönt, roligt eller befriande. Inte för att jag ville gå ner i vikt, bli snabbare eller flydde. Jag sprang därför att jag älskade känslan som infann sig efteråt. Så enkelt.

Mina första löparskor, långt innan hålen blev för stora och silvertejpen lösningen. Idag har jag förmånen att vara sponsrad av ASICS och springer i många fina skor.

Idag springer jag för att det är skönt. Ibland är det lätt, ibland är det svårt och tungt. Jag springer för att se naturen, för att jag känner mig fri, för att jag vill bli snabbare, för att tänka och för att det kan vara roligt. Jag springer för att låta fantasin få fritt rum i huvudet, jag springer för att leva i äventyret, för att bli stark, för att jag är stark. Jag springer för att det gör mig till en bättre människa. Idag finns det så många anledningar till att jag springer. Men jag har fått jobba för det.


Idag gräver jag i arkiven. I juni 2013 har jag börjat definiera mig som löpare och är nervös när jag lägger upp en av mina första löparbilder på instagram, fritt för allmänheten att beskåda och granska. Jag får ändå till ett peppigt citat vars användande snarare var regel än undantag.

Jag började springa av en slump. Anledningen till att jag fortsatte var känslan som infann sig efter att jag sprungit. Eller joggat. Eller ja, helt ärligt kanske det borde beskrivas som att jag krängde. Krängde kroppsdelarna framåt. Ett ben, det andra benet. Och plötsligt for en arm fram, ibland kom bara en fot och jag fick kränga hela höften framåt för att fortsätta. Det gällde att kränga kroppsdelarna framåt, transportera mig fram i ett högre tempo än gående och med en underlig stil. Det handlade bara om puls upp och kropp fram. Enkelt. Belöningen var någonting större än livet tidigare varit. Kanske en drog, men jag har inget att jämföra med. En lycka som spred sig i kroppen, energin ökade, en känsla av att jag kunde klara vad som helst, ingenting var för stort eller omöjligt. Samtidigt blev sinnet lugnt, alla tankar som vanligtvis studsade upp och ner som galna guttaperkabollar lugnade sig och jag blev klartänkt. Livet fick konturer och allt tycktes ha en mening. Jag kände mig hög på livet. Det var belöningen som infann sig efter, men ingenting var härligt varken innan eller under passet.

I februari 2017 blir jag en del av det globala löparcommunityt ASICS FrontRunner och kort därpå publicerar jag den första löparbilden på mig tagen av ett proffs. Att jag därtill springer bredvid ett annat proffs bidrog säkerligen till det stora leendet. Det är en ynnest att ha så coola lagkamrater som David Nilsson.

Jag har skrivit det här till framförallt dig, du som vill börja springa. Det är egentligen två saker jag vill berätta med det här. Min viktigaste lärdom är att löpningen inte tillhör någon, det är en frihet som de med förmånen av två friska ben kan ta del av. Löpartights är som lacken på en bil, snyggt men den glansiga fasaden har ju ingenting med bilens förmåga att göra så låt dig inte luras. Det andra är att du inte kommer uppleva den magi som inbitna löpare predikar om när de säljer in sin sport. Det kommer förmodligen inte vara varken roligt, härligt eller befriande att springa. Alla positiva företeelser som sker innan och under löpning är som gåvor man förtjänar längs vägen. I början betalar du för effekten du får ut av att springa som infinner sig efter själva ansträngningen. Kanske känner du dig duktig, glad eller sover bättre på kvällen. Fortsätt att springa av den anledningen så kommer du så småningom även kunna betala priset för att få njuta under passet. Kontinuiteten och din ihärdighet är det som kommer låsa upp premium efter premium och du belönas med fler positiva effekter.

Idag springer även jag i snabba löpartights. Jag äger till och med ett vätskebälte och sådana där fula löparbrillor. En snygg fasad är kul, men jag lovar att jag är snabb även de dagar då jag bestämmer mig för att plocka fram mjukisarna.

Solen som orsakar ångest

Solens strålar är min största fiende. De lockar fram ångesten, oron över att inte hinna ta tillvara på allt. När solen skiner bör man vistas utomhus, låta huden bli snyggt brun, dricka rosé och umgås med vänner, man ska sitta på uteserveringar och hinna springa sin löprunda, göra utflykter, bada, ha på sig fina sommarkläder, gärna se solen både gå upp och ner och absolut äta picknick på en gräsmatta. Så många måsten. Och jag som tycker det är skönt att bara vara inne.

Solens strålar lockar dessutom fram människorna. Jag undrar alltid vart de håller hus när solen inte skiner. Gatorna, gräsmattorna och stränderna som annars är tomma fylls i samband med solens ankomst och överbefolkas snabbt. Först då krälar de fram från sina gömställen. Finns det tillräckligt många hem för alla gestalter där de kan sitta och trycka i väntan på ljuset?

Jag älskar normalt sett att vistas utomhus, men ensam. Så när solens strålar lockar fram människorna vill jag bara gömma mig. Det blir alldeles för stimmigt runt omkring mig och alla intryck vimlar runt som en tornado i mitt huvud. Jag behöver stillhet, tystnad och det lugn som naturen vanligtvis ger. Så när min närmiljö fylls av liv håller jag mig gärna inne. Om det går.

Just idag stod det ändå löpintervaller på schemat och jag hade spring i benen. Så trots solens frambringande ståhej begav jag mig ut för att springa mina intervaller. 2 kilometers uppvärmning följt av rörelseövningar på en stig med minimal risk för möten. Trots det hann ett 30-tal personer passera. Därefter löpskolning. 5 x 2 övningar som fick upp pulsen rejält. Avslutade uppvärmningen med 4 stegringslopp. Första intervallen var 1600 meter. Efter en kilometer skrek kroppen nej. Den orkade inte mer.

Den gamla Matilda skulle utan vidare ha pressat på och slutfört passet. Idag finns det absolut ingen anledning för mig att göra det. Om kroppen inte vill springa mer så är det så det blir, jag skrev utan betänketid in ”DNF” (did not finish) i träningsschemat. Om kapitulationen berodde på trötthet orsakad av utmattningssyndromet, överträning eller överladdning av alla intryck vet jag faktiskt inte. Och idag tänker jag inte heller reflektera vidare kring det utan istället fokusera på det som gjordes. För det är så lätt att man fastnar vid de tre bokstäverna ”DNF” och inte tänker på det som faktiskt gjorts. Ofta ligger det ett stort arbete framför dessa bokstäver. Veckor, månader och år av träning. Eller som i det här lilla fallet – totalt 3 kilometer löpning, rörelseövningar, löpskolning och stegringslopp. Ett bra pass med andra ord. Det är så lätt att ett avslut som inte gick i mål tar fokus från annat som är bra. Ett ”DNF” behöver inte vara någonting annat än en parantes i det stora hela. Om du lagt månader på att träna inför ett lopp och inte lyckas slutföra loppet så betyder det inte att alla månaders träning var för gäves. Ingen kan ta ifrån dig det som redan gjorts, det ackumuleras i kroppen. Var stolt över den träning som ligger bakom bokstäverna. Resan är inte målet, men somliga föredrar resan och väljer att njuta av färden. Om resen är det viktiga så spelar det ju ingen roll om målet aldrig nås. Men ett ”DNF” behöver inte betyda att resan är slut. Målet är inte nått, men vem har sagt att man bara ges en chans?

Jag ska åtminstone testa passet igen en annan dag, när kroppen är mer redo.

Premiär för åderbråck & celluliter

Då var det åter igen dags för shortspremiär. Har en komplicerad relation till shorts. Eller snarare mina ben. I maj kan de som bäst beskrivas som två vita spiror som fladdrar i varje steg. Mina spiror är dessutom täckta av åderbråck och celluliter, detaljer som har prytt min kropp sedan barnsben. Jag var en tanig tjej med knottriga ben som inte bekymrade mig så värst då. Men nu kan jag ibland tycka att det är rätt trist. Att mina starka och annars så fina ben, som bär mig mil efter mil i löparskorna och som kan ta rejält tunga vikter, ska falla i skymundan av små blå ådror och hål i huden. Jag kan tycka att det är trist att de inte får se så starka ut som de är. Men å andra sidan – va fan spelar det för roll? Sedan när har någonting egentligen definierats av utseendet?

Shortspremiär 2020

Om våren, när kossorna med sina kalvar och mina ben släpps ut, brukar både självförtroendet och självkänslan ändå få sig en stöt. Jag tänker rätt många hemska tankar om min kropp baserat på utseendet, och det är jag förmodligen inte ensam om. Varje år får jag ändå vara tacksam för att jag relativt snabbt inser att alla dessa tankar inte spelar någon roll alls. Jag har tur som springer därför att jag älskar löpning, därför att jag mår bra av det och inte för att bli smalare. Jag har tur som har två ben som tar mig fram steg efter steg, och då får de faktiskt se ut precis hur de vill. Hoppas att du som läser också har en kropp som låter dig göra det du tycker om, och att du i så fall också tar hand om din kropp tillbaka. Om du har det så tycker jag att du kan låta den se ut som den gör.

Så när jag till slut inser att mina ben är både bra och starka så kan jag återgå till att tjata om det som det här inlägget egentligen skulle handla om, nämligen min komplicerade relation till shorts. För om ni som jag har ett par bra ben som går ihop mellan låren har ni förmodligen upplevt smärtan av såren som bildas av friktionen mellan benen när tightsen åker av, det svider rejält. Eller irritationen i att försöka dra ner tygstycket som envisas med att åka upp (ja gud vet vart, är det fiffin som försöker äta upp shortsen?) samtidigt som rumpan passar på att säga tittut där låren egentligen borde suttit.

Känslan att springa i short slår ändå allt, så det är värt det. Mer shorts åt folket, släpp ut spirorna och njut av allt som fladdrar – fjärilar, fett eller tyg. High-five på det!

Shortspremiär 2019

Löpskolning

I dagens inlägg skulle jag vilja dela med mig av lite av den löpskolning jag gör innan mina löppass. Men först och främst, vad är löpskolning? Jo kortfattat kan man säga att det är olika slags teknikövningar som man genomför för att förbättra sin löpteknik, alltså sitt löpsteg. Det vill säga teknikövningar för att kunna springa snabbare, längre och samtidigt göra av med så lite energi som möjligt (springa sparsamt) samt springa mer skonsamt (alltså hålla sig skadefri). Många övningar innebär att man överdriver löpsteget för att man lättare ska kunna plocka fram tekniken när man springer. Man övar helt enkelt in rörelserna. Målet är att löpsteget ska gå som ett hjul. Tänk dig ett aktivt knälyft, därifrån sträcker du ut benet, landar under kroppen och med ett kraftfullt frånskjut avslutas steget i en hälkick, därefter går steget raka vägen till knälyftet igen.

Se till att du är varm innan du påbörjar löpskolningsövningarna, jag startar alltid med en kort och lugn uppvärmningsjogg. Om du har möjlighet att ta dig till en kort backe eller en sträcka med lätt lutning kan du med fördel genomföra dina löpskolningsövningar i backen. Då får du automatiskt en bättre hållning och ett starkare frånskjut i främre delen av foten. Kör övningarna på en sträcka som är ca 20-30 meter. Jag brukar repetera varje övning 2-3 gånger.

Den första övningen jag kör är låg skipping. Här ska du tänka på att ha en fin hållning, med lätt framåtlutning, blicken uppåt och skjuta fram höften (arbeta gärna mer aktivt med fötterna och vristerna än vad jag gör i videon).

Låg skipping

Nästa övning är hög skipping, vilket är en variant av höga knän. Här jobbar vi mer med höftböjarna än vid låg skipping. Jag brukar öka höjden på knäuppdraget långsamt (börja med en låg skipping som sedan övergår till hög skipping). Tänk på att hållningen fortfarande ska vara densamma, det vill säga blicken uppåt och en lätt framåtlutning. Det är lätt att man hamnar i en bakåtlutning under den här övningen, då gäller det att aktivera bålen. Tänk även på att arbeta med en aktiv fot så att de inte blir ”hängande” i knälyftet.

Hög skipping

Efter hög skipping brukar jag göra någon övning för att mjuka upp höfter och ljumskar. Här visar jag två exempel. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla övningarna, men det handlar om rörlighet och tajming i steget. Under övning ett rullar jag vartannat ben framåt i kombination med rörelse framåt. I övning två gör jag tre uppdrag per ben (fram, sidan, fram), samtidigt som jag tar mig framåt. Pröva er fram!

Uppvärmningsövningar för höfter & tajming i steget

Vi får inte glömma hälkick, jobba med frekvens och rörlighet. Här finns det två varianter att välja på. Den ”vanliga” varianten är att fokus ligger på sparken i rumpan. Det andra alternativet är att kombinera hälkicken med ett häluppdrag, det vill säga att man lyfter knät samtidigt som man sparkar i rumpan (se filmsekvens nummer 1 och 5 i nedan klipp för exempel på detta). Avslutningsvis brukar jag köra någon rolig kombination, just därför att det är roligt. Här kör jag låg skipping med hög skipping på vart tredje ben (inte helt tydligt på filmen, men samma sak här, pröva er fram).

Hälkick & en kombinationsövning

Löpskolning är kul och nyttigt. Våga lägga till det i er löpträning. Stort lycka till!

Att vara högkänslig men leva rationellt

Högkänslig, eller HSP (Highly Sensitive Person), är jag uti fingerspetsarna. Jag noterar allt och alla i min omgivning, hjärnan går ständigt på högvarv för att läsa av alla intryck såsom personers sinnesstämning eller känslor kring mig. Jag har dessutom nära till mina egna känslor. Ändå väljer jag ständigt att skjuta bort dem för att istället hålla mig till rationellt uppsatta planer. De är nödvändigtvis inte formellt formulerade i text utan som oftast preciserade som listor i huvudet. Först ska jag vakna en bestämt tid. Därefter äter jag alltid frukost, dagens viktigaste mål. Det kan därefter handla om att jag ska utföra arbetsuppgifterna på jobbet i en speciell ordning. I mitt nuvarande liv som sjukskriven är aktiviteterna snarare definierade som att 1. Läsa bok, 2. Gå en promenad, 3. Skissa en teckning. Men konceptet är detsamma.

Så har jag alltid levt, trots att det är ett levnadssätt som inte passar mig över huvud taget. Ändå fortsätter jag att motarbete mina egna känslor för att jag i grunden inte kan hantera besvikelsen som infinner sig när saker och ting inte blir som jag har planerat. Motar bort känslorna, som är hela min grund, för att istället göra rätt. Hålla det jag sagt, göra det som förväntas av mig eller tumma på mitt välmående för att bocka av saker.

Det var inte planerat att göra allting annorlunda idag. Jag tror bara att jag har kommit till den punkten av trötthet att jag helt enkelt inte orkar streta emot längre. Så när jag vaknade och inte var hungrig, utan istället med en enorm stelhet i ryggen, kände jag för att istället ta en promenad. Och hör och häpna, jag gjorde det. Rösten i huvudet som vanligtvis predikar om att ingenting görs innan frukosten är intagen höll antingen truten eller så hade jag bara stängt av. Jag åt därefter mackor med yoghurt, av den enkla anledningen att jag var sugen på det och inte gröt och ägg som jag vanligtvis äter. Jag sket i att läsa en bok för jag var inte sugen på det, utan vilade istället en stund i soffan. Helt utan att prestera någonting överhuvudtaget. När det på eftermiddagen började falla regn över Södermalm kickade löparlusten igång och jag begav mig ut på en tur runt Reimersholme.

Jag är helt lyrisk för det känns som att jag hittat receptet på lycka. Åtminstone är det med viss övertygelse jag hoppas kunna må bättre om jag bara lär mig att leva mer efter mina känslor. Jag kommer förmodligen bli en mer oresonlig person, och det lär bli på bekostnad av att uppfattas som kompromisslös och kanske trångsynt. Men om man inte tar det till dess potentiella yttre gräns måste det väl ändå vara viktigare att må bra än att till exempel alltid infinna sig på kontoret i tid. Man kanske kände för att göra någonting annat en stund. Så tycker åtminstone jag.

Jag tror att många är duktiga på att stänga av sina känslor i olika lägen. Som att leva efter staplarna på sin klocka. Jag har börjat inse galenskapen i att slaviskt vandra fram och tillbaka i sovrummet innan läggdags för att stapeln ska svänga över till dagsmålet i antal steg. Ett av mina personligen svåra problem är annars relaterat till löpning. Jag bestämmer ofta att jag ska springa en viss slinga eller en ungefärlig tid. Om jag kommer tillbaka hem och klockan visar att jag sprungit 9,56 km kan ni ge er fan på att jag kommer springa en sträcka på 440 meter för att klockan ska slå om till 10,00 km. Även om det i slutändan sannolikt visserligen kommer att summeras ihop till ett antal extra kilometer så tror jag inte det vare sig kommer göra mig till en bättre löpare eller en mer välmående människa. Däremot en person som är slav till klockan och framförallt dominerad av sin hjärna. Därför slutade dagens runda demonstrativt på 2,89 km och stegen summeras till 9974 stycken. Så kan det gå, för jag hade förmodligen inte mått bättre av 26 steg till. Jag hade för övrigt en bättre dag än på väldigt länge, hurra för det!

En min som säger ”uh-oh”

Utbränd

Sedan den 14 februari har jag varit sjukskriven för utmattningssyndrom och depression. På ren svenska innebär det att jag är utbränd. Eftersom att jag ännu varken har kommit till några vidare insikter om varför jag hamnat i den här situationen eller ”hittat mig själv” tänkte jag istället dela med mig av mina tankar kring min utbrändhet i allmänhet och vad det hittills har inneburit för mig i synnerhet. Utan att gå in på några detaljer, endast på grund av att jag ännu inte lyckats sorterat tankar, känslor och händelser, tänker jag bara släppa ut den stora frustrationen av ovisshet, förvirring och sorg jag numera ständigt bär på.

12 veckor sedan jag fick diagnosen utmattningssyndrom. Då trodde jag att antidepressiva i kombination med ett par dagars sömn snabbt skulle få mig på fötterna igen. Det är inte förrän nu som jag börjar förstå hur sjuk jag är, och hur lite jag hittills har läkt. Min största frustration ligger just nu i att jag faktiskt inte kommer någonstans. Jag har bra och mindre bra dagar. Men mer om det en annan gång.

Att jag är drabbad av utmattningssyndrom innebär att jag är ledig från jobbet. Jag tar sovmorgon varje dag, är ute och promenerar och äter när jag känner för det. Jag kan somna framför TVn i soffan mitt på blanka dagen och ignorera samtliga mail och meddelanden som skickas till mig. Det är ett sätt att se på min utbrändhet. Och jag är livrädd att folk ska se det så.

Att jag är drabbad av utmattningssyndrom innebär att jag har en sjukdom som inte syns. Jag är sjukskriven från jobbet därför att jag inte kan jobba. Jag sover större delen av dygnet därför att min hjärna inte orkar vara igång. Jag försöker promenera därför att min kropp inte längre orkar med hårda träningspass. Jag äter när jag känner för det, därför att jag ständigt mår illa. Jag kan somna lite varstans och glömmer snabbt bort saker och ting, som meddelanden, lösenord till datorn, att jag mikrat mat i köket eller vart jag lagt telefonen. När jag vistas bland mycket folk kommer panikångestattackerna farande som på beställning och alla sorts ljud förvandlas till ett högt brus i mitt huvud som leder till extrem yrsel. Att försöka lyssna på någon som pratar samtidigt som det är musik på i bakgrunden kräver extremt mycket energi.

När jag läser det jag hittills har skrivit så blir jag ledsen, för jag har uppenbarligen ett behov av att försvara och förklara mig. Ändå tänker jag inte radera ett ord, för det här är min sanning. En sak har jag ändå tänkt på. Någonting som jag tror är nära korrelerat till åtminstone min utbrändhet är mitt duktig-flicka-syndrom. Jag har sällan gjort saker enbart för min egen skull. Mina prestationer har alltid varit ett bevis till andra. Jag är en riktig ögontjänare och gillar att vara duktig, jag söker ständigt bekräftelse och vill göra saker rätt. För vems skull kan jag inte ens svara på själv, men jag känner ändå att det är viktigt att världen vet om att jag minsann inte sover länge för att jag är lat. För en duktig tjej är inte lat. En sorlig verklighet som jag faktiskt inte tror att jag är ensam om att vistas i. Det är helt omöjligt att leva i en värld där man är alla till lags utan att bränna ut sig totalt. Det är även orimligt att tro att man ska vara alla till lags. Så här är mina tankar nu. Det snurrar inte lika snabbt som vanligt, för jag blir trött av att tänka. Men i min läkning tänker jag fokusera på mina egna förväntningar på mig själv. Då har jag åtminstone börjat någonstans.

Jag kan vara glad, och skinande, och pratsam. Jag kan verka pigg, och entusiastisk, och sprallig. Men vad som inte syns på ytan är det som gör det svårt. En ständigt molande värk av ångest. Varje ljud som förvandlas till skärande brus och ilar mitt sinne till yrsel. En trötthet som inte går att vila bort och en kropp som inte mår bra av rörelse. Men jag kan fortfarande le och skratta, för min sjukdom finns någon annanstans.

Sätt ribban högt

Skrivet den 19 Februari 2019

Några ord om orealistiska mål från en narcissistisk drömmare

Jag började spela fotboll när jag var 16 år, i ett juniorlag som den säsongen spelade i regionens A-serie. Jag hade ännu inte fått spela min första match när det var dags att åka på träningsläger där lagets målbild för den kommande säsongen skulle fastslås. Tränaren öppnade diskussionen genom att klargöra att vårt beslut om vilken placeringen i serien vi skulle få bestämdes av hur mycket vi ville träna och vi uppmanades därför vara realistiska. Tjejerna var överens om att en femte plats nog var ett så kallat ”realistiskt mål”. Jag har med åren visserligen lärt mig att inte hata just den formuleringen, men realistiska mål är jag fortfarande inte särskilt förtjust i. Varför inte? Jo men jag anser att ett realistiskt mål är någonting som jag kommer att nå ändå.  Det vill säga inte särskilt motiverande att förspilla extra energi på. Nu satt jag i en något dålig situation för att förmedla just detta till mina lagkamrater. Som den mest nyförvärvade spelaren var jag överlägset sämst i laget och kunde inte svara på om jag var höger eller vänster fotat, utan kom istället med en konstig förklaring om att jag nog passade med en fot och sköt med den andra. Ja vilken skjuter du med då? – var ofta en följdfråga som jag hade svårt att förklara. Dribbla, nej det lärde jag mig aldrig. Ändå brann jag så av tanken på att behöva ställa upp i ett seriespel med ett lag som inte ämnade vinna hela sk*ten, och jag håll mitt första brandtal. Rättelse, jag skrek ut mina synpunkter för allt jag var värd, för att få mina kamrater att förstå att en annan placering än guld är det största misslyckandet de någonsin skulle kunna vara med om. Och så blev det – målformuleringen vi åkte hem med var ”Etta – inget annat”.

Att jag är en tävlingsmänniska känner min omgivning till, och att det färgar min syn på hur jag anser att man ska tänka kring att formulera mål är jag medveten om. Men idag vill jag bjuda in alla till mitt perspektiv och dela med mig av mina tankar kring ämnet mål. Ett förenklat sätt att se på mina åsikter om målsättning är föreställa sig en höjdhoppsribba. Ribban symboliserar vilket mål som helst i livet och du är fri att sätta ribban vart som helst. Du kan välja att låta ribban ligga kvar på marken, och nästan helt obehindrat kliva över dina icke formulerade åtaganden som kan utgöra ditt hela liv. I många fall är det bra att låta ribban ligga här. Det skulle vara orimligt att ta sig fram i livet om man hela tiden behövde bestiga onödiga pinnar. Att mina växter hemma dör titt som tätt är ett exempel på en ribba som jag har lagt på marken och inte avser höja en centimeter. Jag sätter dock oftast ribban högt, riktigt högt, och nu ska ni få höra varför.

Föreställ dig att du sätter ribban 1 meter upp. Du förbereder dig, tar sats och hoppar över ribban. Du har klarat dig och nått ditt mål. Problemet med metoden där du alltid lägger ribban på en höjd som du vet att du kommer att ta dig över är att du aldrig kommer veta hur högt du kan hoppa och du kommer per automatik rimligtvis inte nå ett högre mål. Om du ska hoppa 1 meter hoppar du åtminstone sannolikt inte 2 meter, och potentiell prestation går till spillo. Att sätta ribban, att sätta ett mål, innebär att du formulerar vilken prestation du kommer att nöja dig med. Du tar ett sikte. När mitt lag bestämde sig för att en femte plats var ett lagom mål skulle det även innebära att en sjätte placering inte är särskilt långt från målet och vi skulle förmodligen känna oss ganska nöjda med en sjätte plats också. Varför (för Guds skull) då inte satsa på en första plats och bli nöjd med en andra plats istället? En placering vi förmodligen inte kommer nå när målet är en femte plats.

Ni anar inte hur ofta jag tillämpar den här strategin i mitt liv, och hur långt det har tagit mig. Ni anar å andra sidan inte heller hur långt det INTE har tagit mig. ”Så roligt att du lyckades arbeta som danslärare” – japp, men jag siktade på att bli proffsdansare. ”Nähä? Gick du ut gymnasiet med MVG i alla kurser utom två?”– japp, men tro mig, jag satsade på MVG i alla kurser…
”Tänk att du var med i Södertäljes Luciatåg när du var 15 år, vi är så stolta över dig…” – Ja nu drömde jag ju om att stå på en scen inför en fullsatt publik i Madison Square Garden men kul att ni är nöjda med mig familjen! Synd att jag inte kan sjunga också! ”Wow Matilda, tänk att du kom på plats 647 på ditt första lopp!” – Mmm… gissa vilken plats jag gick för?

Jag har med andra ord lagt ribban på 2 meter och rivit. Eller kanske till och med hoppat under. Betyder det att jag känner att jag har misslyckats? Absolut inte! I min värld lägger jag ribban på högsta möjliga punkt och hoppar så högt jag kan. I min värld finns det inga misslyckanden med det. Det innebär kanske att jag ofta river ribban men jag hoppar alla dagar i veckan hellre 1,68 meter under en ribba än 1 meter över en ribba. Att tänka stort får mig att åstadkomma saker som INTE är rimliga utan min tro, vilja och det hårda arbetet som jag lägger för att nå dit.

Hur det gick för mitt fotbollslag i A-serien? Vi vann såklart. (Jag var fortfarande sämst i laget efter serien och valde att lägga av. Gjorde ett mål under säsongen, vilket dessutom var av misstag, men jag vill åtminstone påstå att jag bidrog med en kämpaglöd utan dess like!)

Bilden är från Sentrumslopet 2018 då jag nådde ett av alla högt uppsatta mål – sub45 

Nu hoppas jag att någon mer där ute ska VÅGA SÄTTA RIBBAN HÖGT!