ASICS FrontRunners i Mora – Del 2

Det här är del två av ASICS FrontRuners i Mora. Jag avslutade förra inlägget med en uppdatering från lördagens morgonpass då vi körde pilates med vår teammate Jessica. Därefter var det dags för frukost innan nästa aktivitet.

Trailpass med Jonas Buud

Man vet att det blir bra när det står trail med Jonas Buud på schemat. Lagets egna världsmästare som verkar känna till varenda stig i Mora. Det är en ära att få springa tillsammans med honom. Jag har under åren även haft turen att köra thaiboxning, ruffie, musikquiz och en hel del andra knasigheter tillsammans med Jonas, och jag kan lova att vi har skrattat en hel del åt allt vi tagit oss för.

Photo: Andy Astfalck

Femkamp

Efter trailpasset hade Tobias och Mikko förberett en femkamp, som visade sig bli helt galen. De hade valt ut riktigt tuffa grenar och kanske inte räknat med att tävlingsviljan skulle vara så extremt stark i gruppen.

Första grenen liknade en tipspromenad, med skillnaden att det både gick på tid och att frågorna var gömda utomhus. Vi sprang som tokar upp och ned i skidbackarna, hoppade över bäckar och stängsel för att snabbt som tusan hitta samtliga frågor.

Nästa gren var en lagstafett upp för en backe och tillbaka som avslutades med problemlösning när samtliga lagmedlemmar var i mål. Man skulle då få fyra pusselbitar att bilda ett ”T”. Här blev det blodigt allvar, en del mindre skador när folk föll som furor under stafetten och ett icke ödmjukt firande när mitt lag vann.

Under tredje grenen skulle laget hoppa hopprep och få ihop så många hopp som möjligt. Även här växte tävlingshornen så att det knakade, och mitt lag både skrev mest och vann mest.

Fjärde grenen handlade om balans. Varje lagmedlem skulle på ett ben balansera på en foamroller, och tävlingen gick ut på att få ihop så många sekunder som möjligt. Här briljerade mitt lag dessvärre inte. Moa Hjelmer visade sig däremot vara en riktig stjärna även inom detta område och utklassade resterande tävlande med råge.

Femte och sista grenen blev ett musikquiz. Även detta lyckades mitt lag kamma hem (efter en hel del adrenalin och skrikande), och som ni säkert har listat ut vann jag tillsammans med mitt lag HELA femkampen! Det visade sig att vi var lika dåliga vinnare som förlorare. En inte allt för charmig egenskap, men som vi ändå bär upp och står för. Det viktigaste är att ha kul, och det är ju faktiskt roligast att vinna!

Badtunna & kallbad i bäcken

Efter allt tävlande och springande var det verkligen skönt med ett par timmars häng. Mestadels av tiden spenderade vi i en vedeldad badtunna med en öl i handen intill en iskall bäck som vi badade i mellan varven medan vi såg solen gå ned. Jag kan inte beskriva hur magiskt det här var.

Photo: Mikko Mallo
”Linslusarna”
Video: Mikko Mallo

Sen åt vi lite mer, sov lite mer. Umgicks och fotograferade en ny kollektion. Sammanfattningsvis så var det här en av mina bästa helger i livet. Tack till alla som gjorde det möjligt. Jag har verkligen världens bästa lag.

”Det viktigaste är att ha kul, och det roligaste är ju faktiskt att vinna.”

Anna Matilda Åberg

ASICS FrontRunners i Mora – Del 1

Den 18 september hoppade jag på tåget som skulle ta mig till Mora för en magisk teamträff med mina lagkamrater i ASICS FrontRunner över helgen. Äntligen har jag sammanfattat helgen i såväl text som bilder, och här kommer den första delen av två. Jag hoppas kunna ge er en bra inblick i vad det innebär att vara en del av vårt fina community och att ni ska tycka det är spännande att få ta del av det. Jag vet att många är intresserade av att söka till laget, så här får ni lite pepp på vad som kanske väntar i framtiden.

Första löprundan

Jag anlände till Mora Station klockan 13:33 på fredagen, där Jonas Buud plockade upp mig med sin husbil. Tillsammans med ytterligare några lagkamrater och vår egen fotograf Andy Astfalck åkte vi direkt till Gopshus och Sandsgården där vi skulle bo under helgen. De hade ordnat ett eget rum till mig så att jag skulle kunna dra mig undan när jag behövde, och gå och lägga mig när jag ville. Tack vare det orkade jag vara med på det mesta under helgen.

Den första aktiviteten på schemat var naturligtvis en löptur. Tillsammans sprang hela laget en av de vackraste rundorna i Moras trail som jag någonsin sett. Benen vart blå av alla blåbär när vi sprang genom blåbärsris och skorna leriga av myren. Och där och då mådde jag alldeles underbart. Det finns ingenting som jag älskar så mycket som att springa i skogen.

Vi fick kämpa på ordentligt då vi enhälligt bestämde oss för att vi ville se utsikten på en av bergens toppar.

middag

Därefter var de dags för middag och personalen var minst sagt förvånade över den stora aptiten i gruppen. Och ja, nog äter vi förmodligen mer än gemene man. De lyckades ändå trolla fram tillräckligt med mat, som mestadels bestod av vegetarisk kost. Alla måltider var fantastiska! Många frågar mig huruvida vi förtär alkoholhaltiga drycker på våra träffar. Svaret är ja, det slinker ner ett och annat glas vin. Ibland festar vi rejält, andra gånger tränar vi stenhårt. Vi är som människor är mest.

Efter middagen hade vår eminenta Jesper förberett ett Dala-musikquiz som han till allas jubel framförde på dragspel. Det var en sådan succé att samtliga glömde att fotografera.

pilates

Det blev en hyfsat tidig kväll för min del då det var väckning redan klockan 6:30 för pilates med vår egen ultralöperska Jessica. (Dessförinnan hann många i laget med ett löppass, men det hoppade jag över. Jag behöver verkligen prioritera sömn nu för tiden.) Jösses va jobbigt det var! Vi höll på i lite mer än en timme, och jag hittade muskler som jag knappt visste existerade. Jag var inte ensam om att ha träningsvärk efter det här passet ska jag tala om!

Photo: Andy Astfalck
Photo: Andy Astfalck
Photo: Mikko Mallo

Det var den första delen av ASICS FrontRunners i Mora. Del 2 kommer imorgon.

Galet snedtramp

Nyss hemkommen från en fantastisk helg i Mora som jag spenderat tillsammans med mina lagkamrater från ASICS FrontRunner. Vi har haft en fantastisk helg på alla sätt och vis, och i veckan kommer jag sammanfatta kalaset med fler bilder i ett nytt inlägg. Men nu behöver jag klargöra vissa detaljer kring ett galet snedtramp som förevigades på ett fotografi och som under helgen förvandlades till en riktig snackis!

Jag behöver tydligen varna känsliga personer innan jag publicerar bilden, så det gör jag här. Ogillar ni otrevliga snedtramp kan ni sluta skrolla nu och kika in en annan dag. Här kommer bilden!

Bilden är tagen av fotografen Andy Astfalck som smög omkring i buskarna likt en papparazzi under våra löppass. Sista biten av passet består av utförslöpning i en skidbacke. När jag får syn på Andy i buskarna börjat jag titta uppåt istället för vart jag sätter fötterna. Mina prioriteringar är inte alltid varken genomtänkta eller bra och i stundens hetta kändes en fin bild viktigare än spaning efter potentiella stenar och gropar.

Jag trampar genast snett och faller framlänges mot marken. Och lyckosamt var nog det. För ärligt talat visste jag inte ens att jag hade trampat snett förrän jag fick se den här bilden senare samma kväll. Förmodligen har kroppen varit snabb på att skicka signaler till hjärnan så fort foten vek sig, för det enda jag upplevde var att jag plötsligt druttade i backen. Jag tog i backen med händerna och fick endast några väldigt små skrapsår. Både jag och min ankel mår med andra ord mycket bra!

Kvällens diskussion kretsade kring rörligheten i mina anklar. Bilden ser visserligen helt galen ut, men jag hann inte lägga någon vikt på foten och tror ärligt talat inte att jag besitter någon särskild rörlighet i någon kroppsdel alls.

Här kommer bilderna som knäpptes efter snedtrampet. Lite festligt ändå, om ni frågar mig.

Photo: Andy Astfalck
Photo: Andy Astfalck
Photo: Andy Astfalck

Mina bästa intervallpass

Jag fick en fråga via min instagram som jag väljer att besvara här då jag tror att svaret kan vara intressant för fler. Frågan löd kort och gott – vilka är dina tre favorit-intervallpass?

PS. Inför varje intervallpass rekommenderar jag en ordentlig uppvärmning. Jag värmer upp enligt följande:

5-10 min uppvärmningsjogg i lugnt tempo
5-6 Rörelseövningar
4-5 Löpskolningsövningar
2-3 Stegringslopp

Varje intervallpass bör också avslutas med en lugn nedvarvningsjogg. Jag brukar varva ned med ca 5-10 minuters lugn jogging. DS.

1. Backintervaller

På första plats kommer utan tvekan backintervallerna. Dessa godingar bjuder på så många fördelar för att utvecklas som löpare och jag tycker mig även känna av resultaten efter bara ett pass. Visste du att backintervaller bland annat stärker och ger mer elastiska senor och ligament, förbättrar konditionen, ger ökad stegfrekvens, ett högre knälyft i stegen, stärker musklerna, ger bättre löpekonomi och bygger ett starkt pannben? Det är därför inte konstigt att fler än mig älskar backintervaller. Här kommer ett av mina favoritupplägg.

Hitta en hyfsat lång backe som tar minst 45 sekunder att springa upp för. Passet består av totalt 15 stycken intervaller.

4 x 45 sekunder uppför
5 x 30 sekunder uppför
6 x 15 sekunder uppför


Mellan varje intervall sker en vila i form av gång eller lätt jogg nedför backen.

2. Norska intervaller

Mina favoritintervaller för att förbättra syreupptagningsförmågan. Norska intervaller är även definitionen av hatkärlek för mig. Det på grund av att de är så fruktansvärt jobbiga att köra när man är mitt i det, men känslan som infinner sig efter ett avslutat pass är magisk. Här kommer upplägget.

Passet består av totalt 4 stycken intervaller. Varje intervall är 4 minuter lång och mellan varje intervall är det 3 minuters lätt löpning som ”aktiv vila”.

4×4 minuter intervall
3 minuter lätt löpning mellan varje intervall

Internet är fullt av studier kring norska intervaller och detaljerade beskrivningar kring hur intervallerna ska genomföras, så använd gärna Google för att lära er mer!

3. fyrahundringar på bana

På plats nummer tre kommer intervaller på bana. Det är mina ”korta” intervaller, men allt är relativt och 400 meter är väldigt långa intervaller för exempelvis sprinters. Ibland kör jag ännu kortare, till exempel 200-meters intervaller, men det är ärligt talat ganska ovanligt för mig. När jag springer på löparbana värmer jag alltid upp på annat underlag först. Det på grund av att minimera risken för skador då jag vanligtvis inte springer på löparbanans underlag. Den mjuka gummimattan kan kännas skonsam men under gömmer sig hård cement och det ”ovanliga” underlaget för många löpare kan öka risken för skador. Marken är dessutom helt platt och saknar den naturliga variationen i form av rötter, grus, trottoarkanter och så vidare som andra miljöer erbjuder, dessa variationer i underlaget innebär att fotleden belastas på olika sätt under ett pass. På en löparbana blir varje nedslag för foten likadant och steget nöter därför på ett annat sätt än om man springer på till exempel en grusväg. Man kan säga at banlöpning inte ger någon variation i underlaget vilket jag upplever kan ge en viss stumhet i benen vid längre distanser. Därför rekommenderar jag att värma upp ordentligt på annat underlag innan passet startar på banan.3. 400-hundringar på bana

Passet består av totalt 10 stycken intervaller.

5 x 400 meter
(45 sekunder stå- eller gå-vila mellan varje intervall)
2 minuters set vila
5 x 400 meter
(45 sekunders stå- eller gå-vila mellan varje intervall)


Jag brukar köra i något snabbare fart än min tävlingsfart på 10 km. Man kan också tänka att man ska springa så snabbt som möjligt SAMTIDIGT som man håller ett jämt tempo genom hela intervallen OCH ungefär samma tempo i varje intervall. Man ska alltså sträva efter att alla 10 varv ska gå lika snabbt.

Det var en sammanfattning av mina tre favorit-intervallpass. Låt er inspireras och hoppas att ni provar på dem alla tre!

Positiva effekter som belöning av kontinuerlig ägarlös löpning

Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Det var blodsmak, det var svett, det var skavsår, det var syrebrist. Det var en skamsen känsla av att jag gjorde någonting som jag inte borde, för jag gjorde någonting som jag inte behärskade. Jag ägnade mig åt någonting som inte tillhörde mig. För sporten hörde till dem i snabba tights, med fula solglasögon och med små vattenflaskor fästa i ett bälte runt midjan. De som ägde sporten rörde knappt vid marken, deras ben snuddade vid utövarens bakdel innan de snabbt sköts fram som ett spjut till kroppens framsida och pendlade över underlaget. Över underlaget, inte ner. Mina ben gick ner, varje steg var ett duns i backen. Tungt och jag förenades med marken som fötterna ströks fram över. Jag var ett med marken. De som ägde sporten var ett med luften. De flög och jag gjorde någonting annat, något odefinierbart. Säkert skrattade de åt mina usla försök att göra det dem gjorde.

Inte nog med att jag skämdes för att jag kände mig bedrövlig på det jag gjorde, det var dessutom pissjobbigt. Det pep i luftrören. Det gjorde ont i fötterna. Särskilt på sidorna där mina tår egentligen ville titta ut genom hålen, men som jag stängt inne med ett lager silvertejp. Jag sprang i gråa mjukisbyxor som snabbt fläckades av svett, kanske såg det ut som att jag kissat på mig och jag skämdes mer. Men jag fortsatte. Inte för att det var skönt, roligt eller befriande. Inte för att jag ville gå ner i vikt, bli snabbare eller flydde. Jag sprang därför att jag älskade känslan som infann sig efteråt. Så enkelt.

Mina första löparskor, långt innan hålen blev för stora och silvertejpen lösningen. Idag har jag förmånen att vara sponsrad av ASICS och springer i många fina skor.

Idag springer jag för att det är skönt. Ibland är det lätt, ibland är det svårt och tungt. Jag springer för att se naturen, för att jag känner mig fri, för att jag vill bli snabbare, för att tänka och för att det kan vara roligt. Jag springer för att låta fantasin få fritt rum i huvudet, jag springer för att leva i äventyret, för att bli stark, för att jag är stark. Jag springer för att det gör mig till en bättre människa. Idag finns det så många anledningar till att jag springer. Men jag har fått jobba för det.


Idag gräver jag i arkiven. I juni 2013 har jag börjat definiera mig som löpare och är nervös när jag lägger upp en av mina första löparbilder på instagram, fritt för allmänheten att beskåda och granska. Jag får ändå till ett peppigt citat vars användande snarare var regel än undantag.

Jag började springa av en slump. Anledningen till att jag fortsatte var känslan som infann sig efter att jag sprungit. Eller joggat. Eller ja, helt ärligt kanske det borde beskrivas som att jag krängde. Krängde kroppsdelarna framåt. Ett ben, det andra benet. Och plötsligt for en arm fram, ibland kom bara en fot och jag fick kränga hela höften framåt för att fortsätta. Det gällde att kränga kroppsdelarna framåt, transportera mig fram i ett högre tempo än gående och med en underlig stil. Det handlade bara om puls upp och kropp fram. Enkelt. Belöningen var någonting större än livet tidigare varit. Kanske en drog, men jag har inget att jämföra med. En lycka som spred sig i kroppen, energin ökade, en känsla av att jag kunde klara vad som helst, ingenting var för stort eller omöjligt. Samtidigt blev sinnet lugnt, alla tankar som vanligtvis studsade upp och ner som galna guttaperkabollar lugnade sig och jag blev klartänkt. Livet fick konturer och allt tycktes ha en mening. Jag kände mig hög på livet. Det var belöningen som infann sig efter, men ingenting var härligt varken innan eller under passet.

I februari 2017 blir jag en del av det globala löparcommunityt ASICS FrontRunner och kort därpå publicerar jag den första löparbilden på mig tagen av ett proffs. Att jag därtill springer bredvid ett annat proffs bidrog säkerligen till det stora leendet. Det är en ynnest att ha så coola lagkamrater som David Nilsson.

Jag har skrivit det här till framförallt dig, du som vill börja springa. Det är egentligen två saker jag vill berätta med det här. Min viktigaste lärdom är att löpningen inte tillhör någon, det är en frihet som de med förmånen av två friska ben kan ta del av. Löpartights är som lacken på en bil, snyggt men den glansiga fasaden har ju ingenting med bilens förmåga att göra så låt dig inte luras. Det andra är att du inte kommer uppleva den magi som inbitna löpare predikar om när de säljer in sin sport. Det kommer förmodligen inte vara varken roligt, härligt eller befriande att springa. Alla positiva företeelser som sker innan och under löpning är som gåvor man förtjänar längs vägen. I början betalar du för effekten du får ut av att springa som infinner sig efter själva ansträngningen. Kanske känner du dig duktig, glad eller sover bättre på kvällen. Fortsätt att springa av den anledningen så kommer du så småningom även kunna betala priset för att få njuta under passet. Kontinuiteten och din ihärdighet är det som kommer låsa upp premium efter premium och du belönas med fler positiva effekter.

Idag springer även jag i snabba löpartights. Jag äger till och med ett vätskebälte och sådana där fula löparbrillor. En snygg fasad är kul, men jag lovar att jag är snabb även de dagar då jag bestämmer mig för att plocka fram mjukisarna.

Solen som orsakar ångest

Solens strålar är min största fiende. De lockar fram ångesten, oron över att inte hinna ta tillvara på allt. När solen skiner bör man vistas utomhus, låta huden bli snyggt brun, dricka rosé och umgås med vänner, man ska sitta på uteserveringar och hinna springa sin löprunda, göra utflykter, bada, ha på sig fina sommarkläder, gärna se solen både gå upp och ner och absolut äta picknick på en gräsmatta. Så många måsten. Och jag som tycker det är skönt att bara vara inne.

Solens strålar lockar dessutom fram människorna. Jag undrar alltid vart de håller hus när solen inte skiner. Gatorna, gräsmattorna och stränderna som annars är tomma fylls i samband med solens ankomst och överbefolkas snabbt. Först då krälar de fram från sina gömställen. Finns det tillräckligt många hem för alla gestalter där de kan sitta och trycka i väntan på ljuset?

Jag älskar normalt sett att vistas utomhus, men ensam. Så när solens strålar lockar fram människorna vill jag bara gömma mig. Det blir alldeles för stimmigt runt omkring mig och alla intryck vimlar runt som en tornado i mitt huvud. Jag behöver stillhet, tystnad och det lugn som naturen vanligtvis ger. Så när min närmiljö fylls av liv håller jag mig gärna inne. Om det går.

Just idag stod det ändå löpintervaller på schemat och jag hade spring i benen. Så trots solens frambringande ståhej begav jag mig ut för att springa mina intervaller. 2 kilometers uppvärmning följt av rörelseövningar på en stig med minimal risk för möten. Trots det hann ett 30-tal personer passera. Därefter löpskolning. 5 x 2 övningar som fick upp pulsen rejält. Avslutade uppvärmningen med 4 stegringslopp. Första intervallen var 1600 meter. Efter en kilometer skrek kroppen nej. Den orkade inte mer.

Den gamla Matilda skulle utan vidare ha pressat på och slutfört passet. Idag finns det absolut ingen anledning för mig att göra det. Om kroppen inte vill springa mer så är det så det blir, jag skrev utan betänketid in ”DNF” (did not finish) i träningsschemat. Om kapitulationen berodde på trötthet orsakad av utmattningssyndromet, överträning eller överladdning av alla intryck vet jag faktiskt inte. Och idag tänker jag inte heller reflektera vidare kring det utan istället fokusera på det som gjordes. För det är så lätt att man fastnar vid de tre bokstäverna ”DNF” och inte tänker på det som faktiskt gjorts. Ofta ligger det ett stort arbete framför dessa bokstäver. Veckor, månader och år av träning. Eller som i det här lilla fallet – totalt 3 kilometer löpning, rörelseövningar, löpskolning och stegringslopp. Ett bra pass med andra ord. Det är så lätt att ett avslut som inte gick i mål tar fokus från annat som är bra. Ett ”DNF” behöver inte vara någonting annat än en parantes i det stora hela. Om du lagt månader på att träna inför ett lopp och inte lyckas slutföra loppet så betyder det inte att alla månaders träning var för gäves. Ingen kan ta ifrån dig det som redan gjorts, det ackumuleras i kroppen. Var stolt över den träning som ligger bakom bokstäverna. Resan är inte målet, men somliga föredrar resan och väljer att njuta av färden. Om resen är det viktiga så spelar det ju ingen roll om målet aldrig nås. Men ett ”DNF” behöver inte betyda att resan är slut. Målet är inte nått, men vem har sagt att man bara ges en chans?

Jag ska åtminstone testa passet igen en annan dag, när kroppen är mer redo.

Premiär för åderbråck & celluliter

Då var det åter igen dags för shortspremiär. Har en komplicerad relation till shorts. Eller snarare mina ben. I maj kan de som bäst beskrivas som två vita spiror som fladdrar i varje steg. Mina spiror är dessutom täckta av åderbråck och celluliter, detaljer som har prytt min kropp sedan barnsben. Jag var en tanig tjej med knottriga ben som inte bekymrade mig så värst då. Men nu kan jag ibland tycka att det är rätt trist. Att mina starka och annars så fina ben, som bär mig mil efter mil i löparskorna och som kan ta rejält tunga vikter, ska falla i skymundan av små blå ådror och hål i huden. Jag kan tycka att det är trist att de inte får se så starka ut som de är. Men å andra sidan – va fan spelar det för roll? Sedan när har någonting egentligen definierats av utseendet?

Shortspremiär 2020

Om våren, när kossorna med sina kalvar och mina ben släpps ut, brukar både självförtroendet och självkänslan ändå få sig en stöt. Jag tänker rätt många hemska tankar om min kropp baserat på utseendet, och det är jag förmodligen inte ensam om. Varje år får jag ändå vara tacksam för att jag relativt snabbt inser att alla dessa tankar inte spelar någon roll alls. Jag har tur som springer därför att jag älskar löpning, därför att jag mår bra av det och inte för att bli smalare. Jag har tur som har två ben som tar mig fram steg efter steg, och då får de faktiskt se ut precis hur de vill. Hoppas att du som läser också har en kropp som låter dig göra det du tycker om, och att du i så fall också tar hand om din kropp tillbaka. Om du har det så tycker jag att du kan låta den se ut som den gör.

Så när jag till slut inser att mina ben är både bra och starka så kan jag återgå till att tjata om det som det här inlägget egentligen skulle handla om, nämligen min komplicerade relation till shorts. För om ni som jag har ett par bra ben som går ihop mellan låren har ni förmodligen upplevt smärtan av såren som bildas av friktionen mellan benen när tightsen åker av, det svider rejält. Eller irritationen i att försöka dra ner tygstycket som envisas med att åka upp (ja gud vet vart, är det fiffin som försöker äta upp shortsen?) samtidigt som rumpan passar på att säga tittut där låren egentligen borde suttit.

Känslan att springa i short slår ändå allt, så det är värt det. Mer shorts åt folket, släpp ut spirorna och njut av allt som fladdrar – fjärilar, fett eller tyg. High-five på det!

Shortspremiär 2019

Löpskolning

I dagens inlägg skulle jag vilja dela med mig av lite av den löpskolning jag gör innan mina löppass. Men först och främst, vad är löpskolning? Jo kortfattat kan man säga att det är olika slags teknikövningar som man genomför för att förbättra sin löpteknik, alltså sitt löpsteg. Det vill säga teknikövningar för att kunna springa snabbare, längre och samtidigt göra av med så lite energi som möjligt (springa sparsamt) samt springa mer skonsamt (alltså hålla sig skadefri). Många övningar innebär att man överdriver löpsteget för att man lättare ska kunna plocka fram tekniken när man springer. Man övar helt enkelt in rörelserna. Målet är att löpsteget ska gå som ett hjul. Tänk dig ett aktivt knälyft, därifrån sträcker du ut benet, landar under kroppen och med ett kraftfullt frånskjut avslutas steget i en hälkick, därefter går steget raka vägen till knälyftet igen.

Se till att du är varm innan du påbörjar löpskolningsövningarna, jag startar alltid med en kort och lugn uppvärmningsjogg. Om du har möjlighet att ta dig till en kort backe eller en sträcka med lätt lutning kan du med fördel genomföra dina löpskolningsövningar i backen. Då får du automatiskt en bättre hållning och ett starkare frånskjut i främre delen av foten. Kör övningarna på en sträcka som är ca 20-30 meter. Jag brukar repetera varje övning 2-3 gånger.

Den första övningen jag kör är låg skipping. Här ska du tänka på att ha en fin hållning, med lätt framåtlutning, blicken uppåt och skjuta fram höften (arbeta gärna mer aktivt med fötterna och vristerna än vad jag gör i videon).

Låg skipping

Nästa övning är hög skipping, vilket är en variant av höga knän. Här jobbar vi mer med höftböjarna än vid låg skipping. Jag brukar öka höjden på knäuppdraget långsamt (börja med en låg skipping som sedan övergår till hög skipping). Tänk på att hållningen fortfarande ska vara densamma, det vill säga blicken uppåt och en lätt framåtlutning. Det är lätt att man hamnar i en bakåtlutning under den här övningen, då gäller det att aktivera bålen. Tänk även på att arbeta med en aktiv fot så att de inte blir ”hängande” i knälyftet.

Hög skipping

Efter hög skipping brukar jag göra någon övning för att mjuka upp höfter och ljumskar. Här visar jag två exempel. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla övningarna, men det handlar om rörlighet och tajming i steget. Under övning ett rullar jag vartannat ben framåt i kombination med rörelse framåt. I övning två gör jag tre uppdrag per ben (fram, sidan, fram), samtidigt som jag tar mig framåt. Pröva er fram!

Uppvärmningsövningar för höfter & tajming i steget

Vi får inte glömma hälkick, jobba med frekvens och rörlighet. Här finns det två varianter att välja på. Den ”vanliga” varianten är att fokus ligger på sparken i rumpan. Det andra alternativet är att kombinera hälkicken med ett häluppdrag, det vill säga att man lyfter knät samtidigt som man sparkar i rumpan (se filmsekvens nummer 1 och 5 i nedan klipp för exempel på detta). Avslutningsvis brukar jag köra någon rolig kombination, just därför att det är roligt. Här kör jag låg skipping med hög skipping på vart tredje ben (inte helt tydligt på filmen, men samma sak här, pröva er fram).

Hälkick & en kombinationsövning

Löpskolning är kul och nyttigt. Våga lägga till det i er löpträning. Stort lycka till!

Skrivet den 10 Oktober 2017

The Story About Me

och hur det kommer sig att jag började springa.

Jag har alltid varit idrottsintresserad och ägnat mig åt åtskilliga aktiviteter sedan barnsben. Och tur var nog det, för särskilt många andra långvariga intressen blev det då just inte. Jag var varken intresserad av kläder, smink eller skvaller. Jag var scout och mådde som bäst när jag fick spendera tiden i naturen. Jag tävlade dessutom i curling och hade även mindre lyckade och mer kortvariga karriärer inom gymnastik, fotboll, simning, basket och friidrott. Att inspireras och totalt uppslukas av någonting händer mig rätt ofta. Att dessutom fatta relativt impulsiva beslut under samma omständigheter inträffar dessvärre nästan lika ofta. Den egenskapen har helt enkelt resulterat i ett antal påbörjade avancemang och initierade hobbyer. Det var med samma impulsivitet som jag 2010 bestämde mig för att bli dansproffs efter att ha sett dansfilmen ”step up 2”. I tre veckor tränade jag som en dåre på den baletteknik som fanns tillgänglig via youtube, och därefter sökte jag till en yrkesförberedande dansutbildning. Jag kom in. På grund av den medföljande prislappen och i kombination med mina oförutsägbara framtidsföreställningar mottogs beskedet inte med den lycka jag hann visualisera. Det krävdes en viss övertalning och villkor utformades, men jag fick börja. Under utbildningens tre terminer njöt jag till fullo och tränade 9-12 pass i veckan. Jag studerade dessutom ett idrottsprogram vid gymnasiet vilket innebar mer träning och mer påfrestning för kroppen. Men jag älskade det.

Dansen var verkligen hela mitt liv, men jag var inte tillräckligt bra för att lyckas med en karriär inom det. Och det visste jag. Trots det ville jag försöka försörja mig på det, och efter gymnasiet arbetade jag som danslärare i en termin. Sen sa kroppen nej. Jag hade precis påbörjat det jag trodde skulle bli mitt liv. Det som jag hade ägnat de senaste två åren till. Två år är mycket tid när man är 18 år. Resterande tid är lyckligtvis längre, dessvärre numera inkluderad en skadad rygg.

När det gjorde för ont för att dansa började jag promenera. Jag gick och jag gick och jag gick. Jag hade för tillfället inget jobb som kunde uppta min tid och olägligt nog hade jag flyttat till en stad där jag inte kände någon. Så det var helt enkelt det jag gjorde, jag gick. Att ta ett löpsteg var för mig under den här tiden helt otänkbart. Inte för att jag inte ville, men för att det kändes löjligt. För att det skulle kännas pinsamt och som att förbipasserande skulle skratta åt mig om jag ens försökte. Så ni som går i sådana tankar, tro mig jag förstår hur det känns. Men en dag hände det bara. En väldigt kort och möjligtvis något bred kvinna joggade förbi mig i ett långsamt tempo. Och jag hakade bara på. Mina ben ville springa. Jag låg cirka en meter bakom kvinnan hela tiden. Hur långt eller hur länge vi sprang kan jag inte svara på men vi tog oss längre bort än vad mina tidigare promenader erbjudit. Jag fick se ny natur och var full på endorfiner. Huruvida min förare uppskattade sitt ofrivilliga sällskap är något oklart, men nu i efterhand inser jag att jag förmodligen höll ett rätt obehagligt närgånget och dessutom tyst avstånd. Något snopet fick jag även erfara att varje joggingpass åt ett håll rimligtvis är lika långt tillbaka. Jag var trött och kall när jag kom tillbaka, men lyckligare än på länge. Löpningen flyttade omedelbart in i mitt liv.

Ju snabbare jag klarade av att springa desto mer ont fick jag i ryggen. Jag besökte oräkneligt många sjukgymnaster och doktorer i hopp om att få hjälp. Problemet var bara att ju fler läkare jag träffade, ju fler svar fick jag och ju längre blev listan över saker jag inte fick göra. Jag fick höra att min smärta i ryggen berodde på att jag var överrörlig. Att den berodde på att jag var underrörlig. Att jag hade diskbråck. Att det berodde på spänningar i axlarna. Att felet egentligen satt i nacken. Att min ryggrad var sned. Att mitt bäckenben satt snett. Och att det inte var något fel alls. Jag fick höra att jag inte ska sitta. Inte ska bära. Inte ska belasta varken bål eller rygg med träning. I princip inte träna alls. Inte stretcha. Och absolut inte springa. Jag var så fruktansvärt ledsen och trodde att allt jag tog mig för skulle omöjliggöras. Men så var det naturligtvis inte.

Till slut hittade jag rätt. Jag fick träffa sjukgymnasten Tommy som i princip sa tvärtemot alla andra. Han menade att jag skulle träna mer, och viktigaste av allt. Jag skulle springa mer och längre. Med Tommys vägledning hittade jag ett sätt att få löpningen att bli min viktigaste rehab för ryggen. Genom att sänka hastigheten och därmed minska belastningen som ryggen påfrestas av i form av tryck gjorde det inte längre lika ont. Och genom att därtill öka distansen förbättrades min styrka och uthållighet i såväl bål som rygg. Jag menar inte att det här är rätt träning för alla människor, men det fungerar för mig just nu.

Idag går min träning lite upp och ner. Jag springer därför att jag mår bra av det. Jag springer därför att det är mitt sätt att koppla av. Jag springer därför att jag älskar att tävla. Ja egentligen springer jag av så många anledningar det inte finns plats att berätta här. Ibland springer jag helt kravlöst utan mål. Ibland tar jag en lång paus. Jag försöker lyssna på min kropp och känna av hur den mår och vad den vill. Jag försöker även lyssna på mig själv och vad jag vill, och jag vill springa ett maraton. Så det står nu på att-göra listan inför nästa säsong. Våga ha mål!